”När jag såg den här kavajen visste jag att jag skulle bära den. Jag visste inte hur jag skulle få den, å ena sidan var den mycket dyr för mig vid den tiden, å andra sidan hade den några defekter. Under ett par veckor letade jag i många butiker för att försöka hitta samma kavaj, men jag återvände till denna. Oavsett felen bestämde jag mig att köpa den och när jag skulle betala, såg kassören defekterna och sålde den till mig för nästan ingenting.
Jag förälskade mig i den här kavajen. När jag kom hem började jag omedelbart med det jag hade planerat att göra med kavajen. Jag började göra en film. Filmens tema var min långa kamp mot migrationsmyndigheter. Huvudsyftet var att sätta homofobi på agendan, något som äger rum runtom i världen, men som migrationsmyndigheter inte alltid ser på med objektiva ögon. När jag släppte filmen hade det gått 1200 dagar sedan början av min kamp för rätten att stanna i ett säkert land. Rätten som jag och min partner nekades.
Kavajen har varit med mig i alla viktiga situationer. Jag bar denna kavaj under Stockholm Pride, jag bar den under möten på Migrationsverket och i Migrationsdomstolen. Jag var klädd i denna kavaj när migrationsmyndigheterna tog mig i förvar. Den 21 januari 2016, när migrationsmyndigheterna försökte utvisa mig, stod jag på flygplatsen i handbojor och med den här kavajen på mig. Med denna kavaj lämnade jag fängelset, efter att det svenska samhället hade stått upp för mig. För mig är denna kavaj en symbol för motstånd men även en symbol för tron på en bättre framtid.
Senare, när jag talade vid en stor demonstration hade jag på mig denna kavaj. Berättelsen slutade lyckligt och den här kavajen kommer alltid att vara en påminnelse om att aldrig ge upp. Och du kommer alltid att hitta styrkan att fortsätta kämpa även om allt verkar förlorat.”
Ur arkivet. Originalcitat.
”’Unstraight är framtiden. Jag hoppas ni vågar använda det,’" sa Ylva-Maria och lämnade en påse med verktyg för att göra avgjutning av damers genitalier.
Vid invigningen av Pride House i Stockholm på Pride 2012 får The Unstraight Museum sin första donation från invigningstalaren Ylva-Maria Thompson. Två dagar senare är det ännu inte använt. Men vi får väl se. Framtiden är ju vår…”
Ur arkivet, originalcitat. Insamlat 2012.
”Jag trodde alltid att om jag skrev ner namnen på alla jag legat med, så skulle jag aldrig kunna glömma dem. Jag tänkte att om jag inte glömde deras namn, så kunde ingen kalla mig för hora. Nu sparar jag listan av mer sentimentala skäl. När jag ser på den nu, ser jag inte bara en lista med namn, jag ser en lista med minnen. Om någon vill kalla mig hora idag bryr jag mig inte. Jag har lärt mig att de minnen jag skapar och med vem jag skapar dem inte har något att göra med andras åsikter.
Det andra jag ser när jag tittar på den här listan är det tydliga skiftet när jag slutade ligga med män och började ligga med kvinnor – och att listan över män tog slut, men att listan över kvinnor hela tiden växer. Där männens namn slutar och kvinnornas börjar, där började resten av mitt liv.”
Ur arkivet, svensk översättning.
”Det var en vacker dag i april, våren kommer tidigt i Mellanöstern och redan i april stod körsbärsträdet utanför fönstret i full blom. Det lilla, men fina, studentrummet var fyllt av solljus. Luften var lätt och frisk med en behaglig, sval vind. Vi var unga, vi var förälskade. Och våra kroppar var för små att hålla allt inne.
Det var inte den första kyssen men kanske den första speciella, som följdes av ännu en och en till. Kanske var det den där speciella ur vilken två kroppar blir en, händer letar efter andra händer, och tillsammans träder in i en okänd värld av kärlek, lycka och skönhet.
När min rumskompis kom in i rummet och fann oss tätt ihop försvann allt det goda och vackra jag kände. Hon skrek: ’sjuk’, ’ful’, ’omoralisk’, ’självisk’ … orden snurrade i mitt huvud och det tog en evighet att bli av med skammen och skulden de orden planterade inom mig.
Jag funderar fortfarande på om jag ska tänka på denna dag som ett vackert eller ett sorgligt minne, det är definitivt ett oförglömligt. Linnet tillhör inte mig, utan kvinnan jag var kär i. Linnet är ett minne från den dagen, en dag av kärlek och sorg. Dagen då jag upptäckte att kärlek inte fördelas rättvist i denna värld.
Jag, som fortfarande förälskar mig i kvinnor och som fortfarande älskar att förälska mig i april.”
Ur arkivet. Originalcitat.
”Detta är gåvan från den första kärleken, även om det inte var den första gåvan. Den kommer alltid att vara med mig. Den ger mig styrka att kämpa för livet som är inte så lätt. Jag träffade min pojkvän 2009. Vi ville ge varandra en gåva, som en symbol för vår kärlek. En kärlek som varken fick synas eller höras. Han visste att jag älskade silver och köpte detta silverarmband till mig. Jag har haft det på mig ända sedan dess. Armbandet betyder mycket för mig.
När jag flydde mitt land, på resa med smugglarna från Kurdistan till Sverige, i skogarna, genom bergen, i Turkiet, i Bulgarien och Serbien, i ett fängelse vid gränsen i Ungern med handbojor runt handlederna, och så många andra platser. Under hela tiden behöll jag armbandet och när jag tittar på det, tänker jag på alla goda och dåliga minnen. Goda och dåliga minnen av liv och kärlek. Jag tycker det är väldigt vackert när folk behåller gåvor som de fått av sina kära.”
Ur arkivet, originalcitat.
”När jag var tolv år gammal förstod jag att jag var gay. Jag gillade bara killar. Jag tittade alltid på killar, inte tjejer. Det var mycket obesvarad kärlek i mitt liv. Men för ett år sedan fann jag min kärlek. Hans namn var Anton. Han var den enda människa jag älskade uppriktigt. Och det gjorde han också. Ödet ville ändå inte att vår kärlek skulle vara för evigt. Anton var gay, men han dolde det för människor runtomkring honom. I början spelade jag med i hans spel eftersom jag älskade honom så mycket. Jag har alltid tyckt att en människa ska vara öppen, först och främst gentemot sig själv. Och han kunde inte dölja den han var. Det slutade med att vi gjorde slut ett år efter vårt första möte.
Sist jag såg honom var den 9 maj. Vi möttes av en slump under segerparaden. Han var stilig som vanligt. Han var med sin nya pojkvän. Vi småpratade en stund. Till slut frågade jag om han hade en tändare. Den var rosa. Den rosa tändare jag hade köpt till honom tidigare. Han hade bråttom. Så han väntade inte tills jag hade tänt min cigarett, istället sa han, ”Ta den! Du kan lämna tillbaka den senare!”
Samma dag attackerades jag på grund av min sexuella läggning. Och två dagar senare lämnade jag Ryssland för att rädda mitt liv.
Jag har inte sett Anton sedan dess.”
Ur arkivet. Originalcitat.
”Jag har tagit kvinnliga hormoner sedan 1966. I början var jag tvungen att få tag på dem via svarta marknaden. Nu är jag 79 och får dem utskrivna av min läkare. Tiderna har förändrats.”
Ur arkivet, del av Unstraight Perspectives @ Vietnam. Svensk översättning.
”Alla de där övertalande, hotfulla och hatiska meddelandena som min man skickade efter att han fick veta att jag var kär i en kvinna och ville skiljas, låg sparade på det här numret. Nu är det för fullt för att rymma fler av hans meddelanden.”
Ur arkivet, del av Unstraight Perspectives @ Vietnam. Svensk översättning.
”Badet ligger längst ut på Saltsjöbanan, omringat av pampiga villor, Grand Hotel och dyra båtar. I kaféet kan en köpa ett glas vitt och en räksmörgås, och en måste betala inträde för att komma in. Men, om en kan bortse från det, så väntar bakom dörren till den ljusblå byggnaden havet och det mjuka träet att ligga på. Det är en plats utan dömande blickar, med tanter som ser ut att ha badat där varje dag de senaste 103 åren (sedan badet öppnade 1913). Den ger en möjlighet att bara få vara i kroppen, att njuta av hur den känns. Av smidigheten, tyngden, huden. Hur den luktar när den svettas, när solen har lyst på den. Hur håret blir trassligare för varje dopp. Och det finns ett hopptorn!”
Greta Weibull om kallbadhuset i Saltsjöbaden och friheten i kvinnoseparatistiska badmiljöer. Citerad i Stockholm Region Unstraight – Greta, Stockholms läns museum, 2016.
Bild: Saltsjöbadens hembygdsförening
”Den här betyder mycket för mig – det var en gåva från min pojkvän på min första arbetsdag hos Alliansen mot HBTQ-diskriminering.”
Från arkivet, svensk översättning. Insamlat från Tirana, Albanien.
”Man spanade och flörtade över borden och sammanstrålade sedan ute på gatan.”
Om Mocca-konditoriet på hörnet Nybrogatan/Riddargatan på 50-talet.
Kaféer och konditorier har varit inofficiella och ändå offentliga mötesplatser för unstraighta personer. I mitten av 1900-talet fanns flera kaféer med samma funktion. Det sägs att servitriserna inte sällan spelade en aktiv roll och placerade ensamma gäster vid samma bord.
Bild: Siv Rahm (1936-), 1961. Stadsmuseet i Stockholm / Stockholmskällan, Fö 271. Licens: CC BY.
Lesbisk Front bildades 1975 av radikala lesbiska aktivister som ett alternativ till RFSL. Inspirerade av den framväxande kvinnorörelsen drev de demonstrationer, föreläsningar och politiska aktioner – bland annat genom att storma scenen på en sexklubb i Stockholm som annonserat en ”lesbisk sexshow”, där de rullade ut en banderoll med texten: ”Sluta förnedra lesbiska kvinnor!”
År 1979 öppnade de Kvinnohuset på Snickarbacken på Norrmalm – en central plats för feministisk verksamhet. Huset flyttade senare till Blekingegatan och stängdes år 2005.
Bild: Lesbisk Front stormar scenen på porrklubben Pussy Cat i Stockholm, 1975. (Foto: QRAB)
”Jag har för vana att köpa en ring till mig själv när jag gör slut med någon jag älskar, för att ha ett minne av dem, eller också köper jag en medan vi fortfarande är tillsammans. Jag har tre ringar och tre ex. Mina ringar är som en symbol som påminner mig om att de fortfarande existerar även efter att de är borta. Jag köpte en svart ring tillsammans med min första pojkvän när vi fortfarande var ihop. Jag har haft den på mig sedan dess, även efter att vi gjorde slut. Jag brukade snurra på den och tänka på honom. Nu har jag haft mina ringar i två år och de är alltid med mig. Mina ringar har namn, var och en uppkallad efter en av mina ex‑pojkvänner. Varje morgon säger jag deras namn när jag tar på mig ringarna och önskar oss alla en god dag.”
Ur arkivet, svensk översättning.
”Möt mig vid Molins fontän kl. 12. Endast hästgardister göre sig besvär.”
I början av 1900-talet använde män som sökte möten med andra män Stockholms offentliga toaletter för att klottra anonyma kontaktannonser. En ”stilig, kåt herre” kunde till exempel uppmana intresserade att gå till Dramaten – och känna igen varandra genom en vit lapp eller en blomma i knapphålet. I urinkurerna delades också erfarenheter och ibland varnade man för farliga män.
Bengt Claudelin, museimedarbetare vid Hallwylska palatset, dokumenterade under sin fritid dessa meddelanden i klotterböcker. Idag har Hallwylska museet digitaliserat materialet, och under Pride hålls stadsvandringar på temat.
Bild: Ett uppslag i en av Bengt Claudelins anteckningsböcker, där han kalkerat av en teckning från en toalettvägg. (Foto: Hallwylska museet/SHM)
”Jag var 4 år gammal när flickorna som bodde bredvid förklarade för mig vad sex är. Kanske ville de prata om sex för att de hade sett sina föräldrar ha sex. Själv har jag aldrig sett det, eftersom jag alltid har bott med bara min mamma. När de förklarade det för mig bestämde jag att jag var en pojke och därför borde jag älska och ha sex med flickor. Samtidigt gav min mamma mig en docka i nyårspresent, en väldigt vacker en, som också kunde gå. I den dockan såg jag flickan som jag kunde älska som pojke. Jag behöll den här leksaken i många år, försökte göra den vackrare genom att sminka dess ansikte. Min docka hade en väldigt uttrycksfull kvinnlig kropp och jag kysste dess kroppsdelar, läppar, och i min barn-sliga fantasi hade jag sex med den. Min mormor och mamma kom ofta på mig när jag kysste min docka. De sa alltid att jag inte skulle göra så men jag slutade aldrig älska min docka.”
Ur arkivet, svensk översättning.
”För mig personligen har fotbollen alltid varit en plats där jag har kunnat uttrycka mig utanför snäva ramar för vad en tjej ska vara (...). En plats där min lesbiska identitet aldrig har varit ett problem, aldrig ifrågasatts.”
- Saga Nurmi, citerad i Stockholm Region Unstraight – Fotboll, Stockholms läns museum, 2016.
”För mig personligen har fotbollen alltid varit en plats där jag har kunnat uttrycka mig utanför snäva ramar för vad en tjej ska vara (...). En plats där min lesbiska identitet aldrig har varit ett problem, aldrig ifrågasatts.”
- Saga Nurmi, citerad i Stockholm Region Unstraight – Fotboll, Stockholms läns museum, 2016.
Tyresövallen, som förut gick under namnet Bollmoravallen, har varit hemmaplan för Tyresö FF sedan 1960-talet och blev under 2010-talet en av Europas mest omtalade arenor för damfotboll. Här har världsstjärnor som Marta Viera da Silva, Caroline Seger och Linda Sembrant spelat inför tusentals fans.
Länge fanns HBTQ+-litteratur inte i Stockholms bokhandlar. Därför har queera boklådor varit viktiga som mötesplatser och kulturhus. De har fungerat som rum för identitetssökande, politisk organisering och gemenskap.
1981 utvecklades ett bokbord som ett par medlemmar i RFSL startat till bokhandeln Rosa Rummet. När RFSL flyttade till nya lokaler på Sveavägen valde några lesbiska medarbetare att istället starta Kvinnobokhandeln Medusa, med fokus på lesbisk och feministisk litteratur. 2006 öppnade Hallongrottan i Hornstull. Här kunde du köpa queerfeministisk litteratur, spela pingis, delta i politiska samtal eller gå på ståupp. Butiken stängde 2013 men du kan än idag se skylten om du promenerar längs Bergsundsgatan.
”Det här var ett fint försök att ändra lagen om spermiedonationer i Sverige under 1980-talet. Den sattes upp i Stockholm av Lesbisk Feminist.”
Ur arkivet, originalcitat.
”Den här sångboken är en del av den färgstarka historien om lesbiska feminister i Sverige mellan 1970 och 1985. Det var en rolig tid – vi åstadkom mycket.”
Ur arkivet, originalcitat.
LYRICS TILL LESBISK NATIONALSÅNG:
Du gamla, du unga, du lesbiska mö
du stolta, du glädjerika böna
Jag hälsar dig skönaste kvinna uppå jord
Din arm, din barm och dina länder sköna
Din arm, din barm och dina länder sköna
Vi tronar på minnen från fornstora dar
men historien har gömts av patriarkatet
Vi vet hur det är och ska kämpa för det
Ja, jag vill leva, jag vill dö som lesbisk
Ja, jag vill leva, jag vill dö som LESBISK
”Flaggor följer dig vart du än går, med många färgglada människor runtomkring – det finns inget bättre än att träffa människor och ha det kul. Alla uttrycker sina tankar, ser varandra och visar sin nakenhet! Jag vet inte vart jag ska vända blicken och jag vill inte missa något, inte ett enda ansikte. Jag blir känslosam av all kärlek. Ungdomen, kyssarna, barnen. Alla som delar dessa speciella ögonblick och målar sitt liv i färg.
Jag glömmer bort mig själv i vimlet av alla fantastiska människor, som lever i ögonblicket, som ser sig omkring för att hitta någon. Alla regnbågar, alla löften, all lycka. När jag stoppar händerna i fickorna upptäcker jag att de är fulla av flyers, godis och kondomer. Andas och upplever frihet. Det är här du lever din dröm och inte längre bryr dig om vad folk tycker. Alla rädslor försvinner. Att delta i Pride för första gången gör en lycklig!”
Ur arkivet, originalcitat.
”Dessa var våra tillfälliga förlovningsringar. Min dåvarande flickvän, numera fru, köpte dem i en butik med billiga accessoarer. Och de passar inte ens. Vad det är för material vet jag inte, jag tror att det är stål men jag är inte säker. Frieriet var väldigt spontant och när jag frågar min fru om det idag berättar hon bara att: ’Jag kan inte och kommer inte att leva utan dig’. Lyckligtvis bytte vi ut ringarna och den nya har jag på mig varje dag. Vart jag än går.
Jag har rest till många länder där HBTQ-personer, deras liv och deras erfarenheter inte erkänns. När jag fyller i visumansökningar stöter jag ofta på frågan: ’Är du gift?’ och då tänker jag: ’Ja det är jag, men det skulle jag inte kunna vara i detta land’. Så är jag det? Ja och nej. I dessa situationer känner jag mig alltid lyckligt lottad som kan leva med den jag älskar utan förtryck. På detta sätt är mitt liv i Sverige bra. Visst, jag har utsatts för homofobi och trakasserier för att jag är kvinna. Men aldrig på ett våldsamt sätt som många andra HBTQ-personer har, som har gjort att de måste fly eller gömma sig.
Jag önskar verkligen att världen var en säker och fredlig plats för oss alla, oavsett plats, kön, sexualitet, etnicitet eller religion. Jag önskar att alla människor kunde leva öppet och i frihet. Jag hoppas att jag i framtiden kan fylla i ’gift’ vart jag än åker. Till dess kommer jag att fortsätta vår kamp. Kärlek är kärlek och vi behöver alla kärlek i vårt liv.”
Ur arkivet, originalcitat.
Den här matberedaren fick vi i bröllopspresent av mina kusiner och mostrar när vi gifte oss 2004.
Presenten symboliserar att vårt förhållande blir respekterat på riktigt. Den är också en viktig del av vårt ’gay-liv’. Vi umgås ofta med vänner i köket, och matberedaren har varit med och skapat många glada middagar.”
Ur arkivet, svensk översättning.
Bland vissa medlemmar, särskilt lesbiska, uppstod kritik mot mansdominansen i både Timmy och Huset. Missnöjet mynnade ut i den separatistiska gruppen Lesbisk Nu! (internnamn Ellen), som bröt sig loss för att skapa egna evenemang och politik utanför RFSL-ramen.
Den 19 mars 1972 gick Kretsen och Diana samman och bildade Klubb Timmy på Timmermansgatan 24, intill Mariatorget. Timmy blev snart synonymt med RFSL Stockholm.
Under 1970- och 80-talen växte Timmy snabbt. På många helgkvällar var lokalen så full att insläppet fick stängas. 1988 flyttade de till en nedlagd teaterlokal på Sveavägen 59 som blev Huset. Där rymdes bland annat café, bokhandel, restaurang och nattklubb.
Bild: RFSL Stockholm
Diana och Kretsen bildades 1957 som två könsseparerade avdelningar inom RFSL Stockholm: Diana för kvinnor, Kretsen för män.
De arrangerade bland annat danskvällar och sociala aktiviteter i olika lokaler i Stockholm och gav många sitt första trygga queera rum under 1950- och 1960-talen.
Grotta Azzurra räknas som Sveriges första svartklubb. Den låg på Grev Magnigatan på Östermalm, bara ett stenkast från Strandvägen, och höll öppet från midnatt till fem på morgonen.
I den lilla lokalen med piano serverades sockerdricka, stekt ägg och skinka. Gästerna tog med egen alkohol.
Klubben lockade många kända namn och blev en tidig frizon för könsöverskridande uttryck och homosexuell samvaro.
Bild: Okänd, ca 1945. Public domain. Källa: Wikimedia Commons (från LP-omslag, Sonora 6362103, 1982).
Berns har i över hundra år varit en plats för queera uttryck. Redan 1886 stod dragartisten Sigge Wulff på scenen, och på 1950-talet uppträdde Karl Gerhard regelbundet. Gerhard levde i ett hemligt förhållande med sin sekreterare Göthe Ericsson. I en intervju från 1992 berättade hans adoptivdotter om en varm och kärleksfull uppväxt med två pappor.
På 1980-talet höll RFSL tjejfester på klubben BZ mittemot Berns – en av frigörelseveckans höjdpunkter. När dansgolvet blev för svettigt öppnade man taket.
Bild: H. Ronninger, 1950. Stadsmuseet i Stockholm / Stockholmskällan, SvD 21213. Licens: CC BY.
I början av 2000-talet var Högkvarteret en av flera viktiga mötesplatser för queera och lesbiska personer runt Nytorget i Stockholm. Klubben låg i en källarlokal mellan restaurangen Roxy och den lokala biljardbaren. Här hölls kvällar med queer ståupp, livemusik och pingis, och ibland räckte en lös mustasch som inträdesbiljett. Med tiden blev Högkvarteret ett rörligt konstnärskollektiv som skapade tillfälliga platser för samtal, kultur och aktivism.
“Är det svårt att gå i 15 cm höga klackar? Att dansa då?
Dessa var de första högklackade skor jag köpte. När jag provade dem i butiken samlades en stor grupp människor kring mig för att se mig gå i dem. De förstod inte vad som pågick. Jag vet inte varför men jag brydde mig inte, det var på ett sätt en slags triumf över min blyghet.
Det enda jag kommer ihåg var säljarens komplimang: ”Du går bättre i dem än någon tjej gör!”
De här skorna var de första jag använde när jag började uppträda på gayklubbar som go-go- dansare. Senare hade jag på mig dem när jag uppträde i ett coverband med två tjejer, vid den tiden uppträdde jag inte bara på gayklubbar. Folk tittade på mig med beundran, inte avståndstagande. På mig, där uppe på scenen, under strålkastarljuset. Min danskarriär började med dessa skor, och med dessa skor avslutades den.”
Ur arkivet, originalcitat.
"Jag var vän med alla tjejerna, vi gick till och med på toaletten tillsammans i skolan, som tjejer gör. Och jag såg ut som en tjej. Jag var smal, hade långt hår. Och som leksaker hade jag bara dockor.
När mina föräldrar inte var hemma brukade jag prova min mammas klänningar, skor och läppstift. Då fick jag vackra läppar och jag gjorde långt hår av strumpbyxor som jag satte på mitt huvud.
I barndomen är allt perfekt. Livet är roligt och bekymmersfritt. När man blir äldre kommer problemen. Min kropp och min röst förändrades, jag tyckte verkligen inte om det. Jag var arg och irriterad, jag grät ofta.
En dag sa jag till mina föräldrar att jag ville byta kön. Min mamma sa att om det är det jag vill göra, ”kommer vi inte att vilja ha något med dig att göra och du är inte välkommen hem”. Hon sa också; ”Jag vill inte leva med skammen att min son var en pojke i 31 år, och sen blev en kvinna”. Hon gav mig rådet att uppsöka en psykiater.
Men jag är inte mentalsjuk. Jag skulle kunna vara i harmoni med min kropp. Jag har en dröm, att vakna upp en dag i en kvinnas kropp, som om jag var född kvinna, och livet dessförinnan bara hade varit en dröm som så småningom skulle förblekna.
I mitt hjärta bär jag smärta och sorg, ingen ser mig gråta och ingen hör, eftersom jag hela tiden måste gömma mig, vara någon jag inte är. Jag är trött på att leva ett sådant liv. Jag vill så gärna känna mig glad. Jag vill bli älskad och älska. Min berättelse är inte över ännu."
Ur arkivet, originalcitat.
”Det här är mina tangoskor. Jag lärde mig aldrig dansa tango, men jag dansade med en tjej – och det var så jag träffade min kärlek.”
Ur arkivet, svensk översättning.
Låten heter Lesbisk Nationalsång och kommer från sånghäftet från Lesbisk Nu! Låten är nyinspelad 2025 för utställningen av Kvinnokören Sapphonia, arrangerat av Frida Andreasson. Längre ner på denna sida kan du spela upp ljudet i din mobil.
LYRICS:
Du gamla, du unga, du lesbiska mö
du stolta, du glädjerika böna
Jag hälsar dig skönaste kvinna uppå jord
Din arm, din barm och dina länder sköna
Din arm, din barm och dina länder sköna
Vi tronar på minnen från fornstora dar
men historien har gömts av patriarkatet
Vi vet hur det är och ska kämpa för det
Ja, jag vill leva, jag vill dö som lesbisk
Ja, jag vill leva, jag vill dö som LESBISK
På 1960-talet fanns inga officiella mötesplatser för transpersoner i Sverige. Men genom en kontaktannons i tidningen Raff fann Eva-Lisa Bengtsson och Erika Sjöman varandra och grundade 1964 Transvestia – Sveriges första klubb för transpersoner. Den började som en brevklubb men blev snart en fysisk mötesplats för transpersoner, fetischister, lesbiska, bisexuella och andra som sökte gemenskap.
”En omvärld kanske skulle kalla oss bizarra”, skrev Eva-Lisa senare, ”men jag känner en särskild ömhet för dem som bara i mina öron vågar viska sina innersta drömmar.”
Ett år efter Transvestias sista fest, 1968, öppnade Jerry och Märta en källarlokal på Folkungagatan. Jerry’s Damklubb höll fester varje fredag och blev ett nytt hem för många från Transvestia. Här möttes butch och femme utan att någon behövde förklara sig. Jerry blev en viktig person för flera i gemenskapen. Men efter en stökig nyårsfest 1971 tvingades klubben stänga.
