Nino Ramsby / Krusboda / Stockholm Region Unstraight

Titel
Nino Ramsby / Krusboda / Stockholm Region Unstraight
Beskrivning
The Unstraight Museum och Stockholms läns museum arbetade med projektet "Stockholm Region Unstraight" under 2015 med syfte att uppmärksamma platser i Stockholms län som är eller har varit av betydelse för hbtqi-historien. Detta för att göra dessa historier till en del i historieskrivningen. Det kan vara personliga berättelser om en plats,vilken som helst, eller platser där man har kunnat vara sig själv utan oro för rådande samhällsnormer, platser där det har skett saker som har bidragit till att förändra lagstiftning eller perspektiv, platser kopplade till personer eller grupper som har varit viktiga och det borde berättas om.
Alternate Description
Valfrändskap

Jag växte upp utanför en liten by i det som kallas Norrland. Tvärs över åkern bodde de enda grannarna med barn, men där kunde jag ju inte hänga jämt. Följdaktligen lekte jag mycket själv. Helst i skogen, med morakniv i bältet.

Skolan var liten, men jag spelade fotboll varje rast. En dag, jag minns inte varför, kom Daniel hem till mig. Han var ett par år äldre, kanske tio, litet rund och mycket söt. Han berättade atthan ville leka med dockor men bara fick bilar och jag i min tur bekände att jag ville ha bilar men bara fick dockor. Vi lekte aldrig i skolan och sågs inte hemma heller efter det, men jag minns insikten om att vi på något sätt var likadana. Och utanför och fel.

Senare, när jag själv var tio år och vi bodde i en förort till en stad, fortfarande i Norrland. Det fanns ett killgäng i min klass, från villaområdet, som alla hade likadana kepsar med firmatryck på. Jag snodde en keps varje rast och sprang iväg. Killarna ledsnade rätt snart på det där, men jag fortsatte. Och fortsatte. En dag kom Fredrik fram till mig och gav mig (med en suck) en likadan och alldeles ny keps med orden: “- Det är väl det här du vill. Så att du slutar nångång.” Han hade fel. Ville inte åt kepsen. Ville hänga med dem hem efter skolan och spela Risk. Jag ville vara en i gänget. Med en likadan keps - av rätt anledning.

Så följde de förvirrande tonåren. Här ville jag hänga med det I mitt tycke ouppnåeliga killgänget, som spelade i band.. Jag ville också vara spinkig, supa och spela. Hur jag än kämpade och tog i blev jag aldrig mer än någon slags hangaround – sorterad efter något slags feminint skönhetsideal – och hade helt klart inte groupiepotential.
Här hittade jag också till teatern. Jag älskade att det fanns en Morgan Cervieng, och jag avgudade Staffan Göthe. Eller iallafall att han skrivit En uppstoppad hund.
Jag harvade på, och hur det kom sig visade det sig for eller senare att mina idoler och småförälskelser var bögar.
Jag fattade inget, sorterade det i facket taskig barndom.

På universitetet fick jag ett av alla dessa insikter som en minns länge. Nu bodde jag i huvudstaden. Minns att jag satt långt fram och aningen till höger den där första föreläsningen med Tiina Rosenberg. Hon klev in och höll hela stora föreläsningssalen i full uppmärksamhet hela nittiominuterspasset. Vad hon sade minns jag inte, jag var helt tagen av hennes kostymklädda person och tänkte “får man känna så här? Får man tycka att en kvinna är så här vacker?”

Jag hankade mig igenom utbildningen och vidare i livet, försökte mig på det där med att leva heterofamiljeliv, fastän jag redan innan visste att det kanske inte var en särskilt bra idé. Det blev kortlivat. Jag började hitta fler och fler lesbiska referenspersoner, men de flesta var långt borta. Som författare, artister och filmmakare.

Så bestämmer jag mig plötsligt för att det är dags för mig att lyssna på Nina Ramsby. Varifrån denna impuls kom vet jag inte, men stark var den. Fick med mig en kompis då jag var för nervös för att gå själv. En spelning på Gröna Lunds allra minsta scen, dansbanan, gör ju att man som publik inte kan vara så anonym som i ett större folkhav. Så kliver de på, och jag är litet nervös för jag har inte alltid så lätt för jazz, hen spelar med Ludvig Berghe Trio.
Då hander det där som inte hänt sedan jag var tretton: det känns som att det kunde varit jag, där på scenen, och det känns som att jag finns.

Hen har kostym. Sjunger så att hjärtat gråter, mellansnackar så jag skrattar högt. Spelar med grabbarna. Som en av dem fast snyggast och klarast lysande.
Jag börjar intensivt önska att jag också kunde vara så där snygg i kostym (hur lyckas hen?), går hem och beställer cd efter cd vartefter jag har råd. De kommer personligt signerade, och fast jag vet att hon signerar till alla känns det fint, det där “Tack för att du lyssnar”.

Pratar med någon bekant om Nina, och personen fnyser litet och sager att hen borde bestämma sig. Den syftade på att Nina är grafisk designer, skriver låtar i många genrer och har project I många riktningar. Då tänker jag att jag är likadan. Gör mycket och men kan inte bestämma mig, eller begränsa mig. Börjar för mig själv att kalla min envägsrelation med Ramsby för valfrändskap.
Nina uppträdde med ett par Cornelis-låtar inför en stor, mestadels berusad publik och “kommer ut” som nykter. Jag känner igen mig ännu mer.

Nu är det 2015 och det har gått ett par år till. Nina har bytt namn och pronomen, nu heter han Nino. Han berättar mycket och öppet i olika media om sin resa och ställer ut bilder på Sven-Harrys av sig själv, med bar överkropp. Då klickar det till i mig igen. Har aldrig tidigare känt att jag kan relatera till eller identifiera mig som trans. Så är Nino sådär jävla öppen och plötsligt blir det självklart. Det där med att försöka passa in som lesbisk, det har alltid skavt. Men fan, jag har alltid tyckt att brösten är i vägen. Velat ha hängslen och väst. Skjorta. Axelväska snett över en platt bröstkorg. Har alltid haft en svängig kropp istället för spinkig och rak. Hade bulimi istället för anorexi. Har en massa oformliga kläder, ett par nummer för stora, sådana en köper i butikernas herravdelningar men som en inte får på sig om en inte drar till ett par nummer.

Näe, jag får fortfarande inte vara med. Men nu gör jag mer som jag vill och anstränger mig mindre att vara den som jag tror att andra förväntar sig att jag ska vara. Jag har köpt mig en riktigt snygg skjorta och med tillhörande väst. I rätt storlek. Och Nino fortsätter jag ha i min stereo, på Instagram och som mental granne.

Tack <3

/Kim
Identifierare
SE_UNSTRAIGHT_427
Collections
Stockholm Region Unstraight 2015
Term
Place
Typ
Autre
Other
Åtkomsträttigheter
not accessible to public
Status
completed
Redigerat datum
2016-01-15T13:17:00+01:00
Skapat datum
2016-01-14T20:44:33+01:00