Ծառայության ընթացքում չէր թույլատրվում մատանի կրել․ միայն ամուսնական մատանի էր թույլատրվում, իսկ ես երկու ոչ ամուսնական մատանի էի կրում: Մեր գնդի հրամանատարը ամեն անգամ ինձ զգուշացնում էր, որպեսզի հանեի մատանիներս: Ծառայության ընթացքի կեսից ինձ աութինգի ենթարկեցին ու ամբողջ գունդը իմացավ, որ ես գեյ եմ: Հրամանատարը դրանից հետո միշտ հեգնանքով ասում էր, որ հիմա հասկանում է, թե ինչու եմ ես մատանիներ կրում, ու ձեռ էր առնում, որ ինձ կարելի է, քանի որ գեյ եմ ու ինձ հետ ամեն ինչ պարզ է: Ինձ համար այդ շրջանում իմ մատանիները պաշտպանողական բնույթ էին կրում, երբ նեռվայնանում էի անմիջապես խաղում էի դրանց հետ ու ավելի հանգստանում էի, բայց իրենց համար մատանի կրելը գեյ լինելու նշան էր դարձել: Հիմա ես այլևս ծառայության մեջ չեմ: Մատանիներիցս մեկը նվիրել եմ ինձ շատ հարազատ մի մարդու, իսկ մյուսը ինձ մոտ է ու երբեք մատիցս չեմ հանի, ինչ էլ ուզում է պատահի, որպես սիմվոլ` ծառայության ընթացքում կրած իմ բոլոր դաժան օրերի, ու, որ վերջապես ազատվել եմ այդ ամենից:
Առաջին տատուս ուզում էի անել, երբ 15 տարեկան էի, բայց վախենում էի, քանի որ չգիտեի` ծնողներս կջղայնան, թե ոչ: Ծնողներս միշտ շատ խիստ են եղել, ու եզրակացնում էի, եթե տատու անեմ` խիստ կբարկանան: 16 տարեկանում որոշեցի անել տատուն, ու առանց որևիցե մեկին զգուշացնելու արեցի: Միայն անելուց հետո ասեցի մամային, ճիշտ է, շատ ջղայնացավ, բայց շուտ անցավ: Տատուն անելուց հետո` կարծես ինչ որ կարմա է հետապնդում ինձ: Անելուց հետո իմ կյանքում հայտնվեց մի տղամարդ, ու միևնույն ժամանակ հայտնվեցին 2 ուրիշ տղամարդիկ ում ես սիրահարվեցի: էտ 2 տղամարդիկ կարծես երկնքից են հայտնվել: Երբ բաժանվեցի իմ նախկին ընկերոջից, կյանքումս մեկ այլ տղամարդ հանդիպեց, ու կրկին երկու այլ տղամարդիկ, ում ես սիրահարվում էի, ու իմ սիրային հարաբերությունները դառնում էին եռանկյունի, ճիշտ տատուիս պես:
Իմ նախկին զուգընկերը եղել է ու շարունակում է մնալ իմ կյանքում էն միակ մարդը, ում ես իրոք սիրել եմ : Նա ինձ ականջակալներ էր նվեր ուղարկել գեղեցիկ տուփով` նոր տարուն ընդառաջ: Մենք արդեն բաժանվել ենք, իսկ իր նվիրծ ականջակալները փչացել են, բայց ես տուփը պահում եմ։ Սենյակումս ամենաերևացող տեղում եմ դրել ու ամեն օր նայում եմ այդ տուփին ու ինչ-որ հիշողություններ են մոտս արթնանում, թե լավ, թե վատ, դա ընդհանրապես էական չի, չնայած հիմնականում շատ վատ հիշողություններ եմ ունենում։ Բայց ես այդ հիշողություններն էլ եմ հարգում։ Դա այն ցավն ա, որ ես ստացել եմ իսկական սիրուց:
Det var den första boken jag författade, och det blev i själva verket min verkliga födelse. Som det var kom det att bli en ovanlig bok redan i och med den första texten jag skrev på omslaget. Alla blev förvånade över hur en man kan vara mjuk, eller definiera sig som en mjuk person; en person som på första raden deklarerar att han har fått en ny identitet, och berättar om saker ingen annan vågar berätta om; ovanliga saker att berätta på arabiska, och i det konservativa muslimska samhället, och hur han fortsatt i sin bok förklarar i text att han inte är likadan som de andra männen med deras råhet, och inte heller håller med om kvinnornas redundanta existens i denna värld. Det finns i själva verket stycken i boken (Har slutat skratta) som berättar om en man med kvinnlig röst, eller som bara lånar kvinnans röst för att uttrycka sig. Detta var nytt och provokativt för de andra. Detta var dock min verkliga röst. Min röst som var skälet till att jag kände skam genom hela min tonårsålder, och en källa till hån från alla vänner och bekanta runt omkring mig, och också senare skäl till skamkänsla och samvetskval över att ha syndat. Detta var i vuxenlivet och efter att jag åkt till gulfen för att arbeta på en statlig myndighet som sysslar med journalistik. Efter lång tid i arbetet blev jag inkallad av en officer som arbetar åt en säkerhetstjänst där, på förhör angående boken och vad dessa egendomliga uttryck har för betydelse; dessa uttryck som inte alls passar en ansedd tjänsteman. Huvudagendan var att jag inte har någon som helst rätt att tala djärvt om mig själv, och på ett så chockerande sätt, och varför skriver jag som en kvinna, fast jag är en man?! Och vad är anledningen till att jag inte har någon familj; alltså fru och barn?! Han sökte efter något att anklaga mig för i syfte att ställa mig inför rätta eller utsätta mig för en officiell utredning. Det var också det som sedan hände. Därefter började mina arbetskollegor hota mig för att ge mig intrycket att den optimala lösningen på problemet med mig är mord. Det var allt som jag förtjänar enligt vad de tyckte i alla fall. I den statliga myndigheten där jag var anställd, fanns en religiös avdelning som var ansvarig för de anställdas beteende och livsstil. De är fanatiker och tillämpar en form av förmyndarskap med statens gillande och insyn. Det är en grupp som är förknippad med saudiska wahhabitiska doktriner. Jag förbjöds från att skriva eller att yttra mig i de tidningar jag brukade skriva för. Man började övervaka mig och spana på mig vart än jag gick. Jag upplevde skräck och fruktan från nationella säkerhetstjänsten som jagade mig överallt. En säkerhetsofficer som förhörde mig, tvingade mig att skriva under ett erkännande, och jag vet fortfarande inte vad som stod i det. Jag förbjöds att läsa det. De sade till mig att det viktigaste var att jag skulle skriva under. Den andra faran kom från mina religiösa arbetskamrater som tillhörde tron salafi. Vid första lämpliga tillfälle, utnyttjade jag min semester för att besöka min familj, och flydde till Europa och Sverige, där jag har vänner som räckte mig en hjälpande hand så att jag kunde kontakta advokater och en förening som tar hand om homosexuella och arbetar för att skydda dem. Den heter RFSL. Äntligen känner jag att jag är fri. Detta är berättelsen om min första bok, som är skälet till att jag befinner mig i detta underbara land, och som kunde ha varit orsaken till min död i Mellanöstern.
Jag var vän med alla tjejerna, vi gick till och med på toaletten tillsammans i skolan, som tjejer gör. Och jag såg ut som en tjej. Jag var smal, hade långt hår. Och som leksaker hade jag bara dockor. När mina föräldrar inte var hemma brukade jag prova min mammas klänningar, skor och läppstift. Då fick jag vackra läppar och jag gjorde långt hår av strumpbyxor som jag satte på mitt huvud. I barndomen är allt perfekt. Livet är roligt och bekymmersfritt. När man blir äldre kommer problemen. Min kropp och min röst förändrades, jag tyckte verkligen inte om det. Jag var arg och irriterad, jag grät ofta. En dag sa jag till mina föräldrar att jag ville byta kön. Min mamma sa att om det är det jag vill göra, ”kommer vi inte att vilja ha något med dig att göra och du är inte välkommen hem”. Hon sa också; ”Jag vill inte leva med skammen att min son var en pojke i 31 år, och sen blev en kvinna”. Hon gav mig rådet att uppsöka en psykiater. Men jag är inte mentalsjuk. Jag skulle kunna vara i harmoni med min kropp. Jag har en dröm, att vakna upp en dag i en kvinnas kropp, som om jag var född kvinna, och livet dessförinnan bara hade varit en dröm som så småningom skulle förblekna. I mitt hjärta bär jag smärta och sorg, ingen ser mig gråta och ingen hör, eftersom jag hela tiden måste gömma mig, vara någon jag inte är. Jag är trött på att leva ett sådant liv. Jag vill så gärna känna mig glad. Jag vill bli älskad och älska. Min berättelse är inte över ännu.
Jag älskar att bära örhängen. Jag älskade det också när jag levde i mitt hemland. Men min mamma tillät mig inte att bära dem eftersom hon var ddrädd för vad min pappa och vad samhället skulle tänka och säga. Samtidigt var jag rädd. Jag var helt säker på att människor skulle orsaka mig problem på grund av det. Eftersom det är farligt att vara homosexuell i mitt land. Och det finns massor av homosexuella män som älskar att bära örhängen i mitt land. När jag hade kommit till Sverige bestämde jag mig för att köpa det här fantastiska örhänget! Jag ser på det hela tiden. För mig är det en symbol för frihet och liv och jag kommer att behålla det för alltid. Som tur är har jag massor av örhängen nu, men det här skiljer sig från de andra genom att ge mig makt och självförtroende. Det säger alltid till mig: du är här, du behöver inte vara rädd för din familj eller andra människor mer, du är trygg, du är i underbara Sverige nu.
Vad är bättre än att upptäcka ett nytt sätt att leva, en ny kultur, nya vänner och en ny gratis gayklubb! Att vara sig själv i ett fritt land är speciellt. I hjärtat av Gamla Stan i Stockholm, på en populär gayklubb som heter ”Connection”, slog mitt hjärta och jag övade på min frihet. Jag kände mig som mig själv och jag möte många snygga killar som fick mig att känna mig glad och levande. Svenskar och utlänningar möttes till schlagermusik varje onsdag och många lördagar under dessa gaykvällar. Jag har många oförglömliga minnen från de nio år jag gick dit. Den tionde gången jag var där blev jag medlem. Det var ett sånt speciellt ögonblick och det hände för första gången i mitt liv. Äntligen var jag erkänd. Jag kunde också komma in på klubben utan att behöva stå i kö. I Stockholm måste man ofta stå i kö länge innan man får komma in. Det gjorde det superspeciellt men framför allt betydde det mycket för mig att få detta medlemskap.
Att resa många mil för att hitta ett bättre liv, att rymma från mitt inre och yttre fängelse, att lämna mitt land för att hitta ro och att se mitt hopp och mina önskningar komma till liv. Kallt väder runt omkring mig, njuta av naturen, se dess skönhet och upptäcka lugnet utomhus. Jag är här för att finna mitt hjärtas öde. Det är här berättelsen börjar. Mitt hjärta började slå på en gayklubb och mina drömmar besannades. Jag förälskade mig i en lång, österländsk kille med blåa ögon, kemin ledde mig till en irländsk älskling. Under stjärnhimmeln, på dansgolvet, på klubben, möttes våra ögon. En vacker kärlekssaga var just på väg att börja. Runt på stan under dagen och på restauranger och klubbar på kvällen. Tiden går, veckor passerar. Han flyttade till Amsterdam. Samtal, missade samtal, sms, email, Skype. Alla dessa kommunikationsverktyg förde oss närmare varandra, hjälpte oss att dela känslor, tankar och hjärtats språk. Det var svårt att acceptera hjärtats lögn och avsluta förhållandet. ”Jag kan inte göra detta längre” sa han. Jag var övertygad om att inget kunde hindra oss från att stå emot utmaningarna. Så jag köpte detta vykort för att skicka till Stephen, min kärlek, men det slutade med att jag aldrig skickade detta kärleksbrev efter att ha upptäckt att ”verkliga kärlekssagor aldrig tar slut”, endast i hjärtat. Detta var år 2006.
Min bok “The Swedish Diary or Notes of the Travelling Poet” (Den svenska dagboken eller Den resande poetens anteckningar) skrevs när jag var asylsökande i Sverige. Från Göteborg till Hemavan, är rutten min bok beskriver och den resa jag har gjort. Varje dikt målade en bild av min nästa bok. Och när boken nästan var slut, uppenbarade sig titeln på min kommande bok ”Residents of Freedom” (Invånare i frihet/Frihetens invånare). Den nya världen, den nya mentaliteten, födde nya bilder, deras förståelse kom fram genom nya blankverser. Versmått begränsade mina tankar alltför mycket, och det var ingen resa i fantasin utan ett uppriktigt samtal med mig själv. En invandrares blick är inte den lediga turistens bild. Världen är full av liv. Att känna vingarna på min rygg, känslan av flykt. Rädslan är lämnad någonstans långt borta i ett tidigare liv. Avsaknad av rädsla är en av frihetens invånare, kanske den första och viktigaste.
När jag såg den här kavajen visste jag att jag skulle bära den. Jag visste inte hur jag skulle få den, å ena sidan var den mycket dyr för mig vid den tiden, å andra sidan hade den några defekter. Under ett par veckor letade jag i många butiker för att försöka hitta samma kavaj, men jag återvände till denna. Oavsett felen bestämde jag mig att köpa den och när jag skulle betala, såg kassören defekterna och sålde den till mig för nästan ingenting. Jag förälskade mig i den här kavajen. När jag kom hem började jag omedelbart med det jag hade planerat att göra med kavajen. Jag började göra en film. Filmens tema var min långa kamp mot migrationsmyndigheter. Huvudsyftet var att sätta homofobi på agendan, något som äger rum runtom i världen, men som migrationsmyndigheter inte alltid ser på med objektiva ögon. När jag släppte filmen hade det gått 1200 dagar sedan början av min kamp för rätten att stanna i ett säkert land. Rätten som jag och min partner nekades. Kavajen har varit med mig i alla viktiga situationer. Jag bar denna kavaj under Stockholm Pride, jag bar den under möten på Migrationsverket och i Migrationsdomstolen. Jag var klädd i denna kavaj när migrationsmyndigheterna tog mig i förvar. Den 21 januari 2016, när migrationsmyndigheterna försökte utvisa mig, stod jag på flygplatsen i handbojor och med den här kavajen på mig. Med denna kavaj lämnade jag fängelset, efter att det svenska samhället hade stått upp för mig. För mig är denna kavaj en symbol för motstånd men även en symbol för tron på en bättre framtid. Senare, när jag talade vid en stor demonstration hade jag på mig denna kavaj. Berättelsen slutade lyckligt och den här kavajen kommer alltid att vara en påminnelse om att aldrig ge upp. Och du kommer alltid att hitta styrkan att fortsätta kämpa även om allt verkar förlorat.
När den där unga kraftfulla flickan förstod vilket gyllene vapen som fanns i hennes medvetande, var hon tvungen att investera den energin i sig själv för att komma ut ur det religiösa fängelse hon levde i. När jag förstod att en så enkel sak som ett regnbågsfärgat armband inte kan köpas eller användas i mitt arabiska land, bestämde jag mig för att lämna landet, min familj och mina bästa vänner för att söka efter inre frihet och grundläggande mänskliga rättigheter. Jag trodde aldrig att just jag skulle behöva slåss för att lämna det religiöst dominerade, arabiska samhället. Men jag gjorde det med stolthet. Javisst, jag är priviligierad nog att ha fått utbildning vid ett amerikanskt universitet i ett av arabländerna. Eftersom jag där lärde mig att oavsett vad du vill ha så KAN DU FÅ DET. Efter att ha tillbringat många timmar på biblioteket med boken ”The Unspeakable Love in The Middle East” (”Mellanösterns onämnbara kärlek”), förstod jag att Beirut var den plats i arabvärlden som kunde erbjuda mer frihet än andra ställen. Efter några månaders förberedelser på att resa utomlands och starta ett nytt liv, så gjorde jag det. Jag reste till Libanon som en första destination för min frihet. Jag tog av mig min huvudsjal och jag mötte min flickvän som jag sen hade en distansrelation med. Det första jag gjorde efter att ha anlänt till Libanon var att köpa ett regnbågsfärgat armband och fram till nu, 2016, bär jag det fortfarande på min handled här i Sverige. Det kanske låter som en mycket liten och fånig sak. Men är du rädd för att utrycka din åtrå innebär det också att du är förbjuden att utrycka dig själv som människa på ett mer övergripande plan. Sedan den dagen, då jag kände friheten i de små sakerna, öppnades mina ögon och jag tog beslutet att fortsätta min resa till västvärlden för att fortsätta leva mitt liv som HBTQ-person och slåss för mina rättigheter.
“Yappa, vet du hur lång tid det tog oss att komma hit för att träffa dig?”, ett fyraårigt barn, en av tvillingarna som jag har med mitt ex, kom springande i min famn på Frihamnsterminalen. Sedan jag lämnande Ryssland har vi inte setts så ofta. Jag har inte sett dem bemästra färdigheter som att lära sig tala, rita eller dansa. Jag gick miste om ögonblicket då de började räkna. Och jag kommer att gå miste om många andra saker. I Ryssland är det få personer som vet vad dessa barn betyder för mig. Nära vänner vet, släktingar vet inte och inte heller andra personer på dagiset och lekparken. Tvillingarna berättar om mig för många som inte riktigt förstår vem barnen pratar om. Tvillingarna kom på ett speciellt namn för mig: Yappa. Det var ett av deras första ord. Det finns inget sådant ord i ryska språket. ”Jag älskar min Yappa”. ”Min Yappa bor långt, långt bort, men Yappa kommer att komma tillbaka”. ”Min Yappa kommer att leka med mig”. Vi har väldigt starka känslomässiga band vi tre. Våra band är ogiltiga i Ryssland. Vi är väldigt nära vänner. Och vi kommer inte upplysa staten om vårt förhållande. Vårt släktskap behöver inte statlig välsignelse. Den dagen kom tvillingarna med sin mamma från Sankt Petersburg med färjan. De ville se mig. De bar med sig en present. En målad mugg. Ett föremål gjort av mina kära små konstnärer. En påminnelse om banden och släktskapen jag har.
I mitten av en upprörd folkmassa i Kampala, huvudstaden i Uganda, den 24 augusti 2015. Slagen, kastad till marken och hotad att brännas till aska för att jag är en skam för mitt samhälle. Ett slöseri med mänsklig existens, efter att jag blivit påkommen intimt med min samkönade partner. ”Bränn förbannelsen!!!” skriker den arga mannen i folkmassan. Jag darrar och ser ingen utväg. Någon häller vätska på mig som jag med säkerhet tror är bensin och samtidigt tar jag vad jag tror är mitt sista andetag. Min hud är irriterad av vätskan som hälldes över mig, det är blött och luktar illa. Lyckligtvis uppenbarar sig en lång, mörk, stark man i folkmassan, han drar bort mig till en väntande motorcykel och kör raka vägen till polisstationen. Blodet rinner från min panna. På väg till stationen krävde mannen pengar, om jag inte gav honom det skulle han utan att tveka köra mig tillbaka till folkmassan så de fick avsluta vad de påbörjat. I mina söndertrasade jeans hittade jag en 10.000 Uganda shilling sedel. Från den tog han 7.400 och gav tillbaka växel på 2.600. Med denna växel kom jag till Sverige. Den får mig att minnas dagen då jag nästan miste livet i en homofobisk folkmassa.
Situationen för mig som gay i landet jag kommer från är som att leva i ett zoo för människor. Jag bedömdes konstant utifrån mitt utseende, min frisyr, mitt sätt att vara på och mitt sätt att gå. Trots att jag inte hade kommit ut eller gett samhället något annat tecken på min sexuella identitet. Detta fick mig att känna mig som ett djur i bur. Som ett slags monster. Jag fick höra många sårande ord fulla av hat och elakhet. Därför började jag isolera mig själv och kände det som att jag ville dö. För att kunna leva i det samhället och för att bli accepterad, pressades jag till att inleda en relation med en tjej, för att bevisa att jag var straight. Förhållandet tog slut och tjejen blev sårad, på grund av något som samhället programmerar oss till att vara och tvingar oss att bli. Efter att jag hade accepterat mig själv som gay gjorde jag denna tatuering. Solen symboliserar en ny dag och ett nytt liv och vingarna är friheten jag fick när jag accepterade mig själv för den jag är.
Jag har upplevt den hårda kampen av att vara en homosexuell kille i mitt arabiska samhälle. Samhället utgår alltid från att vi är hetero och borde ha flickvänner. Jag hittade en tjej och försökte vara hennes pojkvän och älskare i tre år. Visst älskade jag henne från djupet av mitt hjärta, men det var inte en kärlek driven av sexuell åtrå eller attraktion. Jag älskade henne för att hon var en person i mitt liv, någon som fick mig att känna mig trygg. Efter tre år kom jag ut för henne genom att berätta att jag var homosexuell och att vi inte hade någon framtid ihop. På Alla hjärtans dag det sista året vi var ihop, gav hon mig den här ringen. Den symboliserar hennes tro på att om vår relation är offentlig och en ring finns mellan oss, kanske jag en dag kommer att bli heterosexuell, men andra ord, en ”normal” kille som hon ser det. Jag har behållit ringen för att den är en del av mitt förflutna och historien om mitt liv. Och jag bar ringen, delvis för henne skull men också för att jag gillar den här typen av ring. Jag ville också visa henne att inget skulle förändras för att inget var fel. Allt är normalt och precis så som det ska vara. Det här är den jag är.
Flaggor följer dig vart du än går, med många färgglada människor runtomkring – det finns inget bättre än att träffa människor och ha det kul. Alla uttrycker sina tankar, ser varandra och visar sin nakenhet! Jag vet inte vart jag ska vända blicken och jag vill inte missa något, inte ett enda ansikte. Jag blir känslosam av all kärlek. Ungdomen, kyssarna, barnen. Alla som delar dessa speciella ögonblick och målar sitt liv i färg. Jag glömmer bort mig själv i vimlet av alla fantastiska människor, som lever i ögonblicket, som ser sig omkring för att hitta någon. Alla regnbågar, alla löften, all lycka. När jag stoppar händerna i fickorna upptäcker jag att de är fulla av flyers, godis och kondomer. Andas och upplever frihet. Det är här du lever din dröm och inte längre bryr dig om vad folk tycker. Alla rädslor försvinner. Att delta i Pride för första gången gör en lycklig!
När Lady Gagas album ARTPOP kom ut, började plötsligt en ung man, vars smärta var för stor att bära på, förstå en kaotisk värld. Ett album som var svårt att hantera i början. Så smärtsamt att det kändes som värkarna efter en återfödsel. Texter som berättade om drömmarens framtida liv och musik som helade hans förflutna. November 2013. Sex månader tidigare hade den unge mannen bestämt sig för att följa sina drömmar, en ny historia nedtecknas för att berättas. Det 14:e spåret – ”Gypsy”, en titel hans själ tagit i anspråk sedan barndomen, var det spår han hörde på vägen från sin lilla hemstad i Syrien, till Beirut, från Libanon till Istanbul och från Turkiet till Stockholm. Under resan, på en gammal gata i en stor stad, fann han den fysiska kopian av sitt botemedel. Det var första gången han höll vinylskivan i sina svaga händer. Chockerande nog kändes den inte tung utan ömtålig och lätt. När möjligheten kom att åter förändra mitt liv, packade jag igen, höll ARTPOP i mina händer och ankom illegalt en plats jag ser som ett komplicerat himmelrike. Från de första stegen, genom gränsen till Libanon, flygplatsen i Turkiet och asylmottagningen i norra Sverige, var Lady Gagas album min vaggsång och den nallebjörn jag kramade innan jag somnade. Ett album som förändrade mitt liv för alltid.
Det var en vacker dag i april, våren kommer tidigt i Mellanöstern och redan i april stod körsbärsträdet utanför fönstret i full blom. Det lilla, men fina, studentrummet var fyllt av solljus. Luften var lätt och frisk med en behaglig, sval vind. Vi var unga, vi var förälskade. Och våra kroppar var för små att hålla allt inne. Det var inte den första kyssen men kanske den första speciella, som följdes av ännu en och en till. Kanske var det den där speciella ur vilken två kroppar blir en, händer letar efter andra händer, och tillsammans träder in i en okänd värld av kärlek, lycka och skönhet. När min rumskompis kom in i rummet och fann oss tätt ihop försvann allt det goda och vackra jag kände. Hon skrek: ”sjuk”, ”ful”, ”omoralisk”, ”självisk” … orden snurrade i mitt huvud och det tog en evighet att bli av med skammen och skulden de orden planterade inom mig. Jag funderar fortfarande på om jag ska tänka på denna dag som ett vackert eller ett sorgligt minne, det är definitivt ett oförglömligt. Linnet tillhör inte mig, utan kvinnan jag var kär i. Linnet är ett minne från den dagen, en dag av kärlek och sorg. Dagen då jag upptäckte att kärlek inte fördelas rättvist i denna värld. Jag, som fortfarande förälskar mig i kvinnor och som fortfarande älskar att förälska mig i april.
När jag var tolv år gammal förstod jag att jag var gay. Jag gillade bara killar. Jag tittade alltid på killar, inte tjejer. Det var mycket obesvarad kärlek i mitt liv. Men för ett år sedan fann jag min kärlek. Hans namn var Anton. Han var den enda människa jag älskade uppriktigt. Och det gjorde han också. Ödet ville ändå inte att vår kärlek skulle vara för evigt. Anton var gay, men han dolde det för människor runtomkring honom. I början spelade jag med i hans spel eftersom jag älskade honom så mycket. Jag har alltid tyckt att en människa ska vara öppen, först och främst gentemot sig själv. Och han kunde inte dölja den han var. Det slutade med att vi gjorde slut ett år efter vårt första möte. Sist jag såg honom var den 9 maj. Vi möttes av en slump under segerparaden.* Han var stilig som vanligt. Han var med sin nya pojkvän. Vi småpratade en stund. Till slut frågade jag om han hade en tändare. Den var rosa. Den rosa tändare jag hade köpt till honom tidigare. Han hade bråttom. Så han väntade inte tills jag hade tänt min cigarett, istället sa han, ”Ta den! Du kan lämna tillbaka den senare!” Samma dag attackerades jag på grund av min sexuella läggning. Och två dagar senare lämnade jag Ryssland för att rädda mitt liv. Jag har inte sett Anton sedan dess.
Detta är gåva från den första kärleken, även om det inte var den första gåvan. Den kommer alltid att vara med mig. Den ger mig styrka att kämpa för livet som är inte så lätt. Jag träffade min pojkvän 2009. Vi ville ge varandra en gåva, som en symbol för vår kärlek. En kärlek som varken fick synas eller höras. Han visste att jag älskade silver och köpte detta silverarmband till mig. Jag har haft det på mig ända sedan dess. Armbandet betyder mycket för mig. När jag flydde mitt land, på resa med smugglarna från Kurdistan till Sverige, i skogarna, genom bergen, i Turkiet, i Bulgarien och Serbien, i ett fängelse vid gränsen i Ungern med handbojor runt handlederna, och så många andra platser. Under hela tiden behöll jag armbandet och när jag tittar på det, tänker jag på alla goda och dåliga minnen. Goda och dåliga minnen av liv och kärlek. Jag tycker det är väldigt vackert när folk behåller gåvor som de fått av sina kära.
Förut levde jag med min ex-pojkvän. Han arbetade hela tiden eller övade på sitt piano. Han spenderade många timmar så och jag ville inte distrahera honom. Vi hade båda egen tid då vi inte ville bli störda. Därför vi använde en bjällra som nyckelring, på så vis kunde vi urskilja ljudet från andra i huset. Det var vårt subtila sätt att säga att vi var hemma. När vi hade bott ihop i ett år som ex-partners, bestämde han sig för att flytta från Kuba till Spanien för att leva med sin nya pojkvän. Dagen då vi möttes för att säga hej då, gav jag honom en liten ask med min bjällra tillsammans med en lapp där det stod: ”Närhelst du ringer i bjällran är jag villig att lyssna på dig”. Nu är det jag som bor långt borta i ett främmande land med ett svårt språk och ibland känner jag mig ensam. Jag har nya vänner som får mig att känna mig speciell men jag saknar mina gamla vänner. Jag har också ett foto av bjällran jag en gång gav bort. När jag tittar på fotot eller känner mig ensam, skriver jag till mitt ex som nu är min bästa vän och tillsammans hittar vi lösningar på problemen. Då känner jag det som att det finns en dold kraft inom mig som hjälper mig att anpassa mig till mitt nya liv.
Dessa var våra tillfälliga förlovningsringar. Min dåvarande flickvän, numera fru, köpte dem i en butik med billiga accessoarer. Och de passar inte ens. Vad det är för material vet jag inte, jag tror att det är stål men jag är inte säker. Frieriet var väldigt spontant och när jag frågar min fru om det idag berättar hon bara att: ”Jag kan inte och kommer inte att leva utan dig”. Lyckligtvis bytte vi ut ringarna och den nya har jag på mig varje dag. Vart jag än går. Jag har rest till många länder där HBTQ-personer, deras liv och deras erfarenheter inte erkänns. När jag fyller i visumansökningar stöter jag ofta på frågan: ”Är du gift?” och då tänker jag: ”Ja det är jag, men det skulle jag inte kunna vara i detta land”. Så är jag det? Ja och nej. I dessa situationer känner jag mig alltid lyckligt lottad som kan leva med den jag älskar utan förtryck. På detta sätt är mitt liv i Sverige bra. Visst, jag har utsatts för homofobi och trakasserier för att jag är kvinna. Men aldrig på ett våldsamt sätt som många andra HBTQ-personer har, som har gjort att de måste fly eller gömma sig. Jag önskar verkligen att världen var en säker och fredlig plats för oss alla, oavsett plats, kön, sexualitet, etnicitet eller religion. Jag önskar att alla människor kunde leva öppet och i frihet. Jag hoppas att jag i framtiden kan fylla i ”gift” vart jag än åker. Till dess kommer jag att fortsätta vår kamp. Kärlek är kärlek och vi behöver alla kärlek i vårt liv.
Jag gick i sexan när jag började känna att något annorlunda höll på att utvecklas, en känsla jag inte kunde förstå. Jag kände mig fullständigt förvirrad och deprimerad. Allting förändrades och jag insåg att jag var mer attraherad av pojkar än av flickor. Den känslan fick mig att hata mig själv. En dag under julen, bjöd jag hem min kärlek, som också var min granne. Jag gjorde pannkakor till honom och vi älskade med varandra. Tyvärr kom min mamma hem plötsligt och fann oss nakna i sängen. Hon sprang in och plockade upp en kvast som hon började slå oss med så vi sprang så snabbt vi kunde ut från huset. Vi sprang ut nakna och blev generade,då många människor hann se oss innan vi fick hjälp. Senare samma kväll återvände jag hem och fann att min pappa väntade på mig. Han sa åt mig att klä av mig och lägga mig på golvet och tog sedan sitt bälte och slog mig grundligt med det. Efter denna bestraffning varnade han mig – om jag någonsin gjorde något liknande så svor han att han skulle döda mig. En vecka senare, började min mamma bjuda hem präster som skulle be för att demonerna skulle lämna mig. De bad för mig flera gånger men det förändrade ingenting. Eftersom det var något jag inte kunde ändra på fortsatte jag i rädsla till dess att jag blev påkommen igen, ett år efter det att jag hade slutat högstadiet. Sedan dess har jag inte ens tänkt tanken på att återvända hem till min familj.
Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att springa, trots att jag har platta fötter. Därför är det bekvämare för mig att bära gummisulor. I skolan kom jag först i alla lopp. Jag trodde inte då att det skulle komma att rädda mitt liv. Du är aldrig redo för det ögonblick då världen runtomkring dig ställs på ända. Det hände en veckodag, efter jobbet, då jag som alltid promenerade hem genom centrum. Jag kände en hård knuff bakifrån, mot min skuldra. Den knuffen delade upp min värld i ett före och ett efter. Sex personer började slå mig skoningslöst, utan ett ord till förklaring. Samtidigt stod femtio personer och bara tittade på. Några av dem försökte komma närmre för att se vad som pågick, men en av de sex angriparna sprang fram till dem och sa någonting. Efter det började främlingar skrika åt mig: ”En bög som du ska dö! Du förtjänar inte att leva!”. Jag försökte säga något men alla mina ansträngningar var förgäves. Attacken var så oväntad, jag tänkte hela tiden: ”Vad händer?”. De lyfte upp mig och drog in mig i buskarna för att kunna sticka mig med en kniv. Så det skulle blir mindre blod på gatan. Nu fanns det ingen som kunde hjälpa mig. Vansinne runtomkrig mig. Slagen krossade mina tänder, jag kände mig yr och blodet rann. Inom mig tänkte jag: ”Det här är galet. Jag känner mig som en antilop fångad bland hyenor. Vänta! Antilop!”, jag sa till mig själv: ”Du måste springa!”. Men vart? Att springa och att skrika kommer inte att hjälpa. Kanske om jag springer till motorvägen? Hellre påkörd av en bil än knivstucken. Jag får ett sista slag i ansiktet och påbörjar loppet. Jag springer riktigt fort, snabbare än någonsin tidigare. Jag hör skrik bakom mig. Jag springer över motorvägen. De kommer ifatt mig. Innan jag svimmar av alla slagen tänker jag: ”Idag kommer jag dö…”.
Jag är en av er. Jag är inte annorlunda. Jag är en människa som alla andra men eftersom jag föddes i en stad där de inte vet något om människor, som inte bryr sig om samma saker som de själva, blev mitt liv farligt. Med kommentarer och blickar fick de mig att känna mig som en svag människa. Det fick mig att känna mig osäker och rädd. Helt ensam utan familj och vänner. Jag var tvungen att fly, för att hamna i säkerhet och för att överleva. Jag förlorade allt jag ägde. Under fem dagar vandrade jag tillsammans med främlingar, utan mat eller tröst. Jag bar den här mössan och stickor och skräp fastnade i den. De andra, de var inte främlingar för varandra. De var familjer som gjorde det här tillsammans. Men jag, jag är ensam. Jag är bara en människa som drömmer, som vill leva i fred, i säkerhet. Jag föddes gay. Det är inte ett val. Och jag valde inte att födas i fel land där homosexuella utsätts för våld och övergrepp. Jag valde inte att födas i Mellanöstern. Och jag valde inte religion. Det gjorde min familj. Jag har inte gjort något fel. Allt det här hände mig. Nu kommer jag att deporteras från Sverige och jag är tvungen att bo på en asylmottagning med människor jag flydde från. Det är så märkligt. Men en sak är säker. Jag kommer aldrig att förändras, det här är den jag är. En dag kommer allt att bli fantastiskt, jag kommer att bli den artist jag drömmer om att bli och jag kommer att bli en positiv förebild. En homosexuell sådan.
Under hela mitt liv, ända sedan jag var barn, har jag känt det som att jag inte hör hemma i min kropp. Jag kände mig som en flicka. I hemlighet klädde jag mig alltid som en flicka och jag tyckte om det. Hursomhelst, det är en annan berättelse. Nu ska jag berätta om min kärlek. Det hände när jag var 16 år gammal, i Ryssland, i Zheleznogorsk. Jag levde med en kille, han kom från Ulan Bator som är huvudstad i Mongoliet. Jag kommer från Gobi. Vid ett tillfälle, på natten när jag låg och sov, kom han till min säng och stod där en lång stund. Sen rörde han vid mig och sa väldigt tyst: ”Jag tycker om dig”. Jag tyckte om honom också, men sa ingenting då. Sedan den dagen älskade vi varandra högt. Vår kärlek var ren och stark, men en dag försvann han ur mitt liv. Han lämnade mig och jag blev så ensam. Jag ville inte längre leva. Minnena av honom och våra lyckliga dagar tillsammans lever kvar i det som var hans enda slips.
Är det svårt att gå i 15 cm höga klackar? Att dansa då? Dessa var de första högklackade skor jag köpte. När jag provade dem i butiken samlades en stor grupp människor kring mig för att se mig gå i dem. De förstod inte vad som pågick. Jag vet inte varför men jag brydde mig inte, det var på ett sätt en slags triumf över min blyghet. Det enda jag kommer ihåg var säljarens komplimang: ”Du går bättre i dem än någon tjej gör!” De här skorna var de första jag använde när jag började uppträda på gayklubbar som go-go- dansare. Senare hade jag på mig dem när jag uppträde i ett coverband med två tjejer, vid den tiden uppträdde jag inte bara på gayklubbar. Folk tittade på mig med beundran, inte avståndstagande. På mig, där uppe på scenen, under strålkastarljuset. Min danskarriär började med dessa skor, och med dessa skor avslutades den.
Under åren konstnären jag, Sofia Hultin, arbetat med det lesbiska stadsvandringsprojektet I'm Every Lesbian har jag kommit över en hel del texter till lesbiska kampsånger från bland annat 70- och 80-talen. Tyvärr finns relativt få av dessa inspelade så för att förvalta detta lesbiska kulturarv samlades vi från olika lesbiska generationer och sjöng dessa samt andra lesbiska sånger tillsammans på Marabouparken. Att lägga till allsångshäftet på The unstraight museum handlar också om att förvalta detta kulturarv.
Personen till vänster: Tänk att få bli avporträtterad av den store Roslin! Personen till höger: Jag ville kliva in i bilden för att jag tycker att Roslin är en av våra bästa konstnärer och det är en ära att få vara på samma bild som honom.
Jag såg den här tavlan för första gången när jag var liten och tyckte att det var det vackraste jag hade sett. Min mamma lät mig köpa vykortet och det var som en skatt för mig (jag har fortfarande kvar det). Nu står jag här med min BFF Gustav och vi kanske ska ut, han har klätt upp sig rätt mycket.
Wiele z tych biletów to są moje podróże miłosne, randki w dalekich czy nie miastach, a niekiedy krajach... Många biljetter är från mina kärleksresor, dejter i avlägsna städer och ibland i främmande länder…
A child in the process of constructing the image of gender drew attention to the body and clothing. But he could not make a conclusion and asked about my gender. I think the answer "it is not important" left space to whoever asked, to design gender identity more freely.
unstraight people need support and people nearby. Just scared suddenly find yourself all alone , and this loneliness can lead to serious consequences. In place of these pills could be a blade or a rope.
The art may be not only aesthetic, but also educational. Pop culture can project a variety of identities with a minimum of aggression on the part of the consumer. Perhaps it could make a lot of things to look at in a new way.
Душа и тело. Инь и Янь. Порядок и хаос. Добро и зло. Свет и тьма… Дуальность есть во всем. Любовь не имеет пола. Любовь – это химия. Отношения с человеком, а не с полом. Секс - это удовольствие от прикосновений, это когда твою шею целуют так, что у тебя шумит в голове, и если ты умеешь все это ощущать, то тебе не важно, кто тебя трогает - женщина или мужчина. Суть в том, что сейчас можно что угодно где угодно запретить. И все мы понимаем, что тем, кто настроен «против» больше всех, просто кто-то слишком громко в детстве кричал «вынь руки из-под одеяла!». Им не давали воли, им не позволили свободно развивать свою сексуальность. Они испуганны, несчастны и закрыты для чувственных переживаний. Можно выдать собственную эмоциональную фригидность за высокий нравственный стандарт, можно даже внушить страх и затолкать любого, кто не похож на человека с заколоченным гвоздями либидо, в подполье. Но все это лишь борьба с ветром, или с атмосферным давлением, или с океанским приливом. Природу не победить. Yin and yang. Order and chaos . Good and evil. Light and darkness ... The duality is in everything . Love has no gender . Love - it is chemistry . The relationship with the person , not the gender. Sex - the pleasure of touching it when they kiss your neck so that you have noise in your head , and if you can still feel it , then you do not care who you touch - a woman or a man . The point is that now everything anywhere they can ban . And we all know that those who set up "against" the most, just someone too loud as a child shouted " take out your hands out of the blanket ! " They were not given their will , they were not allowed to freely develop their sexuality. They are scared , unhappy , and closed to the sensual experiences . You can give your own fear and shove anyone who does not look like a man with boarded nails libido, or ocean tides. You can not win the Nature.
Душа и тело. Инь и Янь. Порядок и хаос. Добро и зло. Свет и тьма… Дуальность есть во всем. Любовь не имеет пола. Любовь – это химия. Отношения с человеком, а не с полом. Секс - это удовольствие от прикосновений, это когда твою шею целуют так, что у тебя шумит в голове, и если ты умеешь все это ощущать, то тебе не важно, кто тебя трогает - женщина или мужчина. Суть в том, что сейчас можно что угодно где угодно запретить. И все мы понимаем, что тем, кто настроен «против» больше всех, просто кто-то слишком громко в детстве кричал «вынь руки из-под одеяла!». Им не давали воли, им не позволили свободно развивать свою сексуальность. Они испуганны, несчастны и закрыты для чувственных переживаний. Можно выдать собственную эмоциональную фригидность за высокий нравственный стандарт, можно даже внушить страх и затолкать любого, кто не похож на человека с заколоченным гвоздями либидо, в подполье. Но все это лишь борьба с ветром, или с атмосферным давлением, или с океанским приливом. Природу не победить. Yin and yang. Order and chaos . Good and evil. Light and darkness ... The duality is in everything . Love has no gender . Love - it is chemistry . The relationship with the person , not the gender. Sex - the pleasure of touching it when they kiss your neck so that you have noise in your head , and if you can still feel it , then you do not care who you touch - a woman or a man . The point is that now everything anywhere they can ban . And we all know that those who set up "against" the most, just someone too loud as a child shouted " take out your hands out of the blanket ! " They were not given their will , they were not allowed to freely develop their sexuality. They are scared , unhappy , and closed to the sensual experiences . You can give your own fear and shove anyone who does not look like a man with boarded nails libido, or ocean tides. You can not win the Nature.
Душа и тело. Инь и Янь. Порядок и хаос. Добро и зло. Свет и тьма… Дуальность есть во всем. Любовь не имеет пола. Любовь – это химия. Отношения с человеком, а не с полом. Секс - это удовольствие от прикосновений, это когда твою шею целуют так, что у тебя шумит в голове, и если ты умеешь все это ощущать, то тебе не важно, кто тебя трогает - женщина или мужчина. Суть в том, что сейчас можно что угодно где угодно запретить. И все мы понимаем, что тем, кто настроен «против» больше всех, просто кто-то слишком громко в детстве кричал «вынь руки из-под одеяла!». Им не давали воли, им не позволили свободно развивать свою сексуальность. Они испуганны, несчастны и закрыты для чувственных переживаний. Можно выдать собственную эмоциональную фригидность за высокий нравственный стандарт, можно даже внушить страх и затолкать любого, кто не похож на человека с заколоченным гвоздями либидо, в подполье. Но все это лишь борьба с ветром, или с атмосферным давлением, или с океанским приливом. Природу не победить. Yin and yang. Order and chaos . Good and evil. Light and darkness ... The duality is in everything . Love has no gender . Love - it is chemistry . The relationship with the person , not the gender. Sex - the pleasure of touching it when they kiss your neck so that you have noise in your head , and if you can still feel it , then you do not care who you touch - a woman or a man . The point is that now everything anywhere they can ban . And we all know that those who set up "against" the most, just someone too loud as a child shouted " take out your hands out of the blanket ! " They were not given their will , they were not allowed to freely develop their sexuality. They are scared , unhappy , and closed to the sensual experiences . You can give your own fear and shove anyone who does not look like a man with boarded nails libido, or ocean tides. You can not win the Nature.
Душа и тело. Инь и Янь. Порядок и хаос. Добро и зло. Свет и тьма… Дуальность есть во всем. Любовь не имеет пола. Любовь – это химия. Отношения с человеком, а не с полом. Секс - это удовольствие от прикосновений, это когда твою шею целуют так, что у тебя шумит в голове, и если ты умеешь все это ощущать, то тебе не важно, кто тебя трогает - женщина или мужчина. Суть в том, что сейчас можно что угодно где угодно запретить. И все мы понимаем, что тем, кто настроен «против» больше всех, просто кто-то слишком громко в детстве кричал «вынь руки из-под одеяла!». Им не давали воли, им не позволили свободно развивать свою сексуальность. Они испуганны, несчастны и закрыты для чувственных переживаний. Можно выдать собственную эмоциональную фригидность за высокий нравственный стандарт, можно даже внушить страх и затолкать любого, кто не похож на человека с заколоченным гвоздями либидо, в подполье. Но все это лишь борьба с ветром, или с атмосферным давлением, или с океанским приливом. Природу не победить. Yin and yang. Order and chaos . Good and evil. Light and darkness ... The duality is in everything . Love has no gender . Love - it is chemistry . The relationship with the person , not the gender. Sex - the pleasure of touching it when they kiss your neck so that you have noise in your head , and if you can still feel it , then you do not care who you touch - a woman or a man . The point is that now everything anywhere they can ban . And we all know that those who set up "against" the most, just someone too loud as a child shouted " take out your hands out of the blanket ! " They were not given their will , they were not allowed to freely develop their sexuality. They are scared , unhappy , and closed to the sensual experiences . You can give your own fear and shove anyone who does not look like a man with boarded nails libido, or ocean tides. You can not win the Nature.
- Hard Klipp från Svt Kultur med Fredrik Sahlin som recenserar Dyke http://www.svt.se/kultur/film/dyke-hard-1 Dyke Hard Media- och ljudlänkar Trailer: http://dykehardmovie.com Radio: Användarvillkor Sveriges Radio: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3756&artikel=4351444 Queer-pangpang av och med Bitte Andersson “Hur ska rockbandet ta sig till tävlingen och hur gör vi med ninjorna?” (11 min) PP3 Sändes: 2014 11 14 Länk: http://t.sr.se/1CIa5SZ Inbäddningskod för ljud: Filmen “Dyke Hard” – om ett lesbiskt rockband – har premiär “Alle Eriksson och Bitte Andersson om arbetet med ‘Dyke Hard’” (9:18 min) P1 –morgon Sändes: 2015 03 02 Länk: http://t.sr.se/1AYHU3u Inbäddningskod för ljud: Vem har makten I film-Sverige? “Vem har makten i film-Sverige?” (47 min) P1 Kino Sändes: 2014 06 06 Länk: http://t.sr.se/1nLW54e Inbäddningskod för ljud:
Formaila Tyresövallen: Informanter är: Eva Jönsson Annika Lönnberg Anna Wendel Eva Jönsson: Fotografi av basketpokal Annika Lönnberg: Fotografier av en cup med Annika och hennes lag (Tyresö), årtal och plats okänt men troligtvis 1980-tal Fotografi “Fristad” är delat av Anna Wendel, det är Anna själv på en träning i klubblaget i Fristad på bilden. Sent 1970-tal eller tidigt 1980- tal Fotograf okänd. Artikeln "Fotbollsflator" publicerades i tidningen "Corky" dec/jan 1999. Illustrationer av Elle Axelsson Jonsson, text av Camilla haglund. Vi har deras samt Jon Voss (QX förlag) medgivande att publicera artikeln.
Jag var 16 år och skulle till Stockholm för min första riktiga praktik. I alla fall enligt mig själv. Att vara från Järvsö och vara homomässig är något som jag såhär i efterhand och tacksam över. Den lilla byn med all kärlek i världen tog emot mig med öppna armar och lät mig vara mig själv trots att jag inte ens hittat mig själv än. Då stod Järvsö där och kramade om mig och sa att allt var ok. Att jag skulle till Stockholm var stort. Jag skulle vara där i två veckor och dels ha praktik som fotograf men också som lite alltiallo hos min mammas kusin, som jag senare kommer att kalla för min broder, Nino. Jag hade träffat Nino som hastigast förut men jag, som var väldigt tillbakadragen som ung, vågade väl inte riktigt lära känna denna otroligt starka varelse. För det var just det som Nino var. Stark. Jag ville också vara det. Kanske var det därför jag valde att ha min praktik just i Stockholm och hos Nino. För att den styrkan skulle smitta av sig på mig så att jag också skulle kunna bli sådär överdrivet cool och överdrivet charmig. Vi hade en bra vecka. Han lärde mig massor om fotografi, grafisk design, kvinnor, kärlek, lajfet och såklart hela grejen med att ”Det ordnar sig, förståru?” Ramsbymentaliteten som präglar i princip hela vår släkt. Att allt blir bra hur man än gör. Det löser sig det där. Nino har alltid varit min broder. Han har lärt mig så mycket. Men framförallt kommer jag ihåg den kvällen då vi åt middag med hans dåvarande flickvän. Den kvällen då vi bara skrattade åt allt. Och jag gick därifrån och tänkte ”Jag älskar verkligen den här människan. Jag vill också ha det sådär en dag. Jag ska också våga ragga på tjejer ordentligt och vara sådär jävla tuff”. Jag tror att det var efter den kvällen och den veckan som jag bara släppte på alla spärrar som ett dåligt självförtroende kan upprätta. Och blev tuff, snygg och överdrivet charmig. Det är nog också något av en Ramsbygrej. Hybris. Förståru? /Av Cissi Ramsby
Ubåtsjakt Historierna om främmande undervattensverksamhet i svenskt territorialvatten är många, politiskt laddade och ofta kraftigt överdrivna. Bara under 1980-talet, när de militära ubåtsjakterna var som mest frekventa, rapporterades runt 5000 fall av optiska iakttagelser och tekniska indikationer till försvaret. Långt färre är de tillfällen där experterna är eniga om att svenska farvatten definitivt har kränkts. Den första bekräftade kränkningen inträffade i slutet av Andra världskriget 1945 vid Vrångö i Göteborgs skärgård då den tyska ubåten U-3503 sökte skydd på svenskt territorium efter att ha skadats i en flygattack på Kattegatt. För att inte den svenska marinen skulle få tillgång till Tysklands toppmoderna tekniska utrustning valde besättningen att sänka ubåten innan de lämnade den. Trots det bärgas fartyget året därpå för att studeras i detalj av det svenska försvaret. Mer uppmärksammad är incidenten 1981 i Gåsefjärden i Blekinges skärgård då den sovjetiska undervattensfarkosten U137 går på grund. I närheten av ubåten uppmättes ovanligt höga nivåer av uran vilket antyder att U 137 var bestyckad med kärnladdningar. Olyckan följdes av intensiv diplomati vars tonläge färgades av 1980-talets politiska klimat och av Kalla krigets upptrappade domedagsretorik. Bara ett år senare inträffade nästa stora ubåtsjakt när marinen i direktsänd TV och med hjälp av tunga helikoptrar och sjunkbomber försökte tvinga upp en misstänkt ubåt i Hårsfjärden. Var ubåten kom ifrån diskuteras fortfarande. Andra ubåtsincidenter är svårare att återberätta utan att brista ut i skratt. Som när marinen under mitten av 1900-talet försökte dressera sälar att hålla utkik efter misstänkt undervattensverksamhet. Eller när försvaret på 1990-talet tvingas dementera uppgifter om ubåtskränkningar efter att deras nya avancerade sonarsystem misstagit minkar för ubåtar. Bilderna från Hårsfjärden när helikoptrar sänker ned hydrofonsvängare under vattenytan för att säkra ljudinspelningar är viktiga förebilder för Singing Sailor. Installationen berör inte enbart en samtida politisk situation utan aktualiserar också våra historiska föreställningar om ryssen, sjömän och sexualitet, öst och väst och om vi och dom. Av Annelie Kurttila
The Unstraight Museum och Stockholms läns museum arbetade med projektet "Stockholm Region Unstraight" under 2015 med syfte att uppmärksamma platser i Stockholms län som är eller har varit av betydelse för hbtqi-historien. Detta för att göra dessa historier till en del i historieskrivningen. Det kan vara personliga berättelser om en plats,vilken som helst, eller platser där man har kunnat vara sig själv utan oro för rådande samhällsnormer, platser där det har skett saker som har bidragit till att förändra lagstiftning eller perspektiv, platser kopplade till personer eller grupper som har varit viktiga och det borde berättas om.
Jag är en heterosexuell kvinna i ordets alla bemärkelser så min berättelse handlar om det, och vad det har gjort med mig och hur det har varit att bli bemöttt utifrån de premisserna. Det är ett begrepp som finns i mig hela tiden och det är det som är den jag är. Mitt objekt är en flaska T-röd som får stå som symbol för allt det sjuka jag har gjort med min kropp av desperate vilja att vara till lags i min position som heterosexuell kvinna. Jag drack T-röd efter en lång tid som bulimiker för att sätta igång kräkreflexerna eftersom det inte längre fungerade att trycka ner tandborstar eller annan skit som jag försökt med för att spy upp maten. Min sjukdom eskalerade när jag var runt 14 år men jag förstod inte förrän jag var omkring 20 att det inte var jag själv som önskade det här av mitt liv. Jag har internaliserat en yttre blick på mig själv som helt har fuckat upp mitt liv. Den enda gången jag kan komma ifrån den känslan och utforska mig själv som person på något annat sätt än när jag sover. Inte ens i mitt förhållande kan jag känna att jag bara får vara jag. Jag vet inte ens vad sexualitet är eller om jag har någon. Jag hatar livet varje dag, jag vill inte gå utanför dörren för jag vet vad som väntar mig där. Min sexualitet är som en boja eller som en tvångströja men jag vet inte vad jag skulle göra eller vem jag skulle vara, utan den. När jag var sex år gammal kommenterade min storebror min kropp. Det var första gången jag kom till insikt att andra människor kan tycka saker om min kropp. Jag känner fortfarande hat för honom trots at than bara var tio år då, för det har förstört så mycket för mig. Det har satt igång en skuldbeläggning hos mig själv och när jag tänker tillbaka så kan jag känna att jag har förstört tio år av mitt liv. Att trycka i sig saker i kroppen som den inte “borde” ha och sen spy upp det är som att peka finger åt alla band som håller mig. Det handlar också om att skada mig själv och få min outhärdiga jävla sorg över livet, ut ur kroppen. T-röd drack jag när jag var yngre och det smakade för jävligt och det är en så äcklig symbol för vad patriarkatet kan göra med en människa. Jag var ett barn då och jag försökte sticka hål i magen för att klämma ut fettet men det fungerade inte. Jag är så ledsen för att jag inte förstod då att feminismen och normkritiken var en räddning ur det här helvetet. Om T-röd symboliserar min berättelse, vad är det då för sjuka objekt folk går runt med i sin ryggsäck? Denna berättelse delades och samlades in under West Pride /hösten 2014. Berättelserna som samlades in (finns i utställningen "Playground" och på Världskulturmuseernas hemsida) är ett samarbete mellan The Unstraight Museum och Världskulturmuseerna Göteborg
Я заканчивала школу. К нам в гости приехал пожилой родственник из Франции, а с ним — его знакомая, красивая религиозная женщина лет тридцати. Высокая, темные вьющиеся волосы, задумчивые глаза с пристальным взглядом, от которого внутри меня что-то трепетало. Она волновала и смущала меня, и меня злила эта беспомощная влюбленность, — но и она словно замирала, встречаясь со мной, и избегала смотреть в глаза. Она стала монахиней в одном из монастырей под Парижем. А на прощание подарила мне эту икону, сказав, что Бог всегда будет любить меня... как и она. Я перестала верить в тот самый момент. Эта вещь — все, что у меня осталось от Бога и той истории. - Кристина, родилась в Ленинграде в 1984 г. This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
С детства привыкла делиться с мамой всем. Поэтому, когда в моей жизни появилась смешная девочка с татуировкой Винни-Пуха на спине, первым делом я рассказала об этом маме. Но она вдруг ответила: «Это я пережить не смогу». С этого момента тема моей личной жизни стала закрытой. «Переделать» или «вылечить» меня мама не пыталась, но все равно было тяжело: очень не хватало наших задушевных и чисто девичьих разговоров. Не знаю, сколько времени могла продолжаться эта тишина, но вдруг (не знаю, чего ей это стоило), мама сама стала аккуратно интересоваться «Как там Ксюша?», передавать ей приветы. А это — билет в кино, куда мы впервые пошли втроем. - Александра, родилась в Ленинграде в 1987 г. This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
Мне было 14, когда мне сделали аутинг. Это было как прыжок в пропасть: мы шли с мамой к дому, и вдруг она выпалила: «Мне рассказали о твоей ориентации. Это правда?». Я подтвердила. Было очень страшно. Но мама взяла мою руку в свои, поднесла к лицу и заплакала. Она приняла меня моментально и полностью. Мама знала всех моих девушек, поддерживала советом, помогла сделать каминг-аут перед отцом, сестрой, бабушкой и дедушкой. Когда я уезжала в свою первую археологическую экспедицию, мама сняла и отдала мне нательный крест как благословение. Для меня нет вещи дороже: этот крестик — мой вечный символ любви, принятия, защиты. Ника, родилась в Тольятти в 1984 г. This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
Кажется, это зажим-накосник (хотя не поручусь, что не кольцо для салфеток). Ему черт знает сколько лет — мне он принадлежит последние тридцать. Откуда он взялся, не помню: может, отец подарил вместе с колье под скифскую бронзу, а может, маменька купила в магазине уцененных товаров за 3 копейки. Приятнее думать, что это подарок отца. Эта вещь напоминает север, где я родился, еще немножко — средневековье, и чем-то — индейцев. Такой медно-солярный, красивый, хоть и типично женский. На женской прическе носить его было неудобно: соскальзывал, отогнутые ушки царапали шею. Но я его зачем-то хранил... зачем — понял только после Перехода.Он отлично держит мой ирокез, когда я заплетаю его в косу. Акан, родился в Нижневартовске в 1974 г This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
Это стеклянный шарик. Мы фотографировали шарики летом 2000 напотрескавшемся асфальте. Большинство из них потерялось с тех пор. Для меня он символизирует выбор, игру и свободу. В то время я никогда не говорила, что «родилась такой» — а только «я так хочу». И это своеволие, как мне кажется, было основной причиной ярости моей семьи в тот год каминг-аута. - Саша (автор предпочел не указывать дату и год рождения, текст публикуется в авторской редакции) This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
Я смотрела в ее глаза и видела отражение своих — необратимо влюбленных. А в голове стучало: «Гетеросексуалка. Ну как я могла так попасть!». У меня вырвалось: «Еще никогда в моей жизни не было человека, чувства к которому можно описать словами. Но это значит, что самое ценное останется внутри». — Он скучает по мне. Мы же друзья? Я не смогла ответить ей. Дойдя до дома, упала на кровать, изо всех сил пытаясь задавить эмоции. Внезапно моя рука нащупала запутавшуюся в наволочке шпильку: видимо, выпала ночью из ее волос, пока мы спали рядом... Прошел год. Эта шпилька так и лежит у меня на дне ящика... Софья, родилась в Ленинграде в 1988 году. This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg
Отношения с новым 10 классом складывались тяжело. Слухи о моей ориентации этому только способствовали. Как-то главные смельчаки выхватили у меня дневник с «Тату» на обложке, начали подкидывать его, рисовать гадости. Внезапно один из них вынул кусок разбитого стекла и начал приближаться ко мне, повторяя: «Лесбиянка!». Ситуацию спас случайно зашедший учитель. Я была в истерике. Как закончился учебный день, не помню. Но после уроков я направилась в парикмахерскую и попросила постричь меня под мальчика. А утром натянула широкие штаны, рубашку и попросила у папы его старый синий галстук. Когда я зашла в класс, все замолчали. С этого дня шутки прекратились. Анна, родилась в Челябинске в 1986 г. This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
Моя история, наверное, до банальности проста. Она связана с КвирФестом. В прошлом году я впервые пришел сюда, начал участвовать в организации, помогать команде. И в день открытия воинствующие гомофобы облили меня зеленкой. Я подумал: «Вот оно, мое посвящение в активизм, в рыцари радужного фронта»! В моей жизни многое изменилось после того фестиваля. Я храню эту позеленевшую рубашку: помню, как в тот самый момент я стал немного другим человеком — и поверил в себя, в свои силы. Руслан, родился в Ленинграде в 1989 г. This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
Когда я расставалась с мужем из-за того, что полюбила ж енщину, все родственники пытались этому помешать. Контролировали каждый шаг. Я не могла одна выйти из дома: отобрали ключи. Слава богу, была запасная связка — я спрятала ее, чтобы не забрали. В какой-то момент напряжение немного спало, — я достал а эти ключи, вышла из дома и уехала в другой город к любимому челов еку. Не буду рассказывать, что происходило дальше... В общем, через пару дней я все-таки вернулась, подала на развод и забрала детей с собо й в Петербург. А брелок сейчас на моих новых ключах все тот же — как н а тех, старых, которые прятала. Светлана (автор предпочел не указывать дату и год рождения) This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
Не помню, когда впервые примерил на себя женские вещи, похоже, это было еще в детском саду. Зато помню, что всегда мечтал выступать на сцене. Поэтому, какую профессию выбрать, было очевидно: артист. Но вот приставка «травести-» появилась не сразу. Первое выступление в женском образе было в школе на 8-е марта. Через несколько лет появилось Оно — платье, с которого действительно все началось. Его отдала мне подруга-актриса: вдруг пригодится на каком-нибудь корпоративе (я подрабатывал тамадой). Я решился на травести-номер в день рождения одной знакомой, это был 2007 год. Тогда же родилось и имя для героини, в которую я перевоплощаюсь по сей день. А платье тоже живо, хоть давно и не годится для работы. Григорий, родился в Ленинграде в 1982 г. This story was collected as a part of a collaboration between Coming Out and The Unstraight Museum called "The Artefacts", in connection to the Queer Fest 2015 in Saint Petersburg.
