”När jag såg den här kavajen visste jag att jag skulle bära den. Jag visste inte hur jag skulle få den, å ena sidan var den mycket dyr för mig vid den tiden, å andra sidan hade den några defekter. Under ett par veckor letade jag i många butiker för att försöka hitta samma kavaj, men jag återvände till denna. Oavsett felen bestämde jag mig att köpa den och när jag skulle betala, såg kassören defekterna och sålde den till mig för nästan ingenting.
Jag förälskade mig i den här kavajen. När jag kom hem började jag omedelbart med det jag hade planerat att göra med kavajen. Jag började göra en film. Filmens tema var min långa kamp mot migrationsmyndigheter. Huvudsyftet var att sätta homofobi på agendan, något som äger rum runtom i världen, men som migrationsmyndigheter inte alltid ser på med objektiva ögon. När jag släppte filmen hade det gått 1200 dagar sedan början av min kamp för rätten att stanna i ett säkert land. Rätten som jag och min partner nekades.
Kavajen har varit med mig i alla viktiga situationer. Jag bar denna kavaj under Stockholm Pride, jag bar den under möten på Migrationsverket och i Migrationsdomstolen. Jag var klädd i denna kavaj när migrationsmyndigheterna tog mig i förvar. Den 21 januari 2016, när migrationsmyndigheterna försökte utvisa mig, stod jag på flygplatsen i handbojor och med den här kavajen på mig. Med denna kavaj lämnade jag fängelset, efter att det svenska samhället hade stått upp för mig. För mig är denna kavaj en symbol för motstånd men även en symbol för tron på en bättre framtid.
Senare, när jag talade vid en stor demonstration hade jag på mig denna kavaj. Berättelsen slutade lyckligt och den här kavajen kommer alltid att vara en påminnelse om att aldrig ge upp. Och du kommer alltid att hitta styrkan att fortsätta kämpa även om allt verkar förlorat.”
Ur arkivet. Originalcitat.
”’Unstraight är framtiden. Jag hoppas ni vågar använda det,’" sa Ylva-Maria och lämnade en påse med verktyg för att göra avgjutning av damers genitalier.
Vid invigningen av Pride House i Stockholm på Pride 2012 får The Unstraight Museum sin första donation från invigningstalaren Ylva-Maria Thompson. Två dagar senare är det ännu inte använt. Men vi får väl se. Framtiden är ju vår…”
Ur arkivet, originalcitat. Insamlat 2012.
”Jag trodde alltid att om jag skrev ner namnen på alla jag legat med, så skulle jag aldrig kunna glömma dem. Jag tänkte att om jag inte glömde deras namn, så kunde ingen kalla mig för hora. Nu sparar jag listan av mer sentimentala skäl. När jag ser på den nu, ser jag inte bara en lista med namn, jag ser en lista med minnen. Om någon vill kalla mig hora idag bryr jag mig inte. Jag har lärt mig att de minnen jag skapar och med vem jag skapar dem inte har något att göra med andras åsikter.
Det andra jag ser när jag tittar på den här listan är det tydliga skiftet när jag slutade ligga med män och började ligga med kvinnor – och att listan över män tog slut, men att listan över kvinnor hela tiden växer. Där männens namn slutar och kvinnornas börjar, där började resten av mitt liv.”
Ur arkivet, svensk översättning.
”Det var en vacker dag i april, våren kommer tidigt i Mellanöstern och redan i april stod körsbärsträdet utanför fönstret i full blom. Det lilla, men fina, studentrummet var fyllt av solljus. Luften var lätt och frisk med en behaglig, sval vind. Vi var unga, vi var förälskade. Och våra kroppar var för små att hålla allt inne.
Det var inte den första kyssen men kanske den första speciella, som följdes av ännu en och en till. Kanske var det den där speciella ur vilken två kroppar blir en, händer letar efter andra händer, och tillsammans träder in i en okänd värld av kärlek, lycka och skönhet.
När min rumskompis kom in i rummet och fann oss tätt ihop försvann allt det goda och vackra jag kände. Hon skrek: ’sjuk’, ’ful’, ’omoralisk’, ’självisk’ … orden snurrade i mitt huvud och det tog en evighet att bli av med skammen och skulden de orden planterade inom mig.
Jag funderar fortfarande på om jag ska tänka på denna dag som ett vackert eller ett sorgligt minne, det är definitivt ett oförglömligt. Linnet tillhör inte mig, utan kvinnan jag var kär i. Linnet är ett minne från den dagen, en dag av kärlek och sorg. Dagen då jag upptäckte att kärlek inte fördelas rättvist i denna värld.
Jag, som fortfarande förälskar mig i kvinnor och som fortfarande älskar att förälska mig i april.”
Ur arkivet. Originalcitat.
”Detta är gåvan från den första kärleken, även om det inte var den första gåvan. Den kommer alltid att vara med mig. Den ger mig styrka att kämpa för livet som är inte så lätt. Jag träffade min pojkvän 2009. Vi ville ge varandra en gåva, som en symbol för vår kärlek. En kärlek som varken fick synas eller höras. Han visste att jag älskade silver och köpte detta silverarmband till mig. Jag har haft det på mig ända sedan dess. Armbandet betyder mycket för mig.
När jag flydde mitt land, på resa med smugglarna från Kurdistan till Sverige, i skogarna, genom bergen, i Turkiet, i Bulgarien och Serbien, i ett fängelse vid gränsen i Ungern med handbojor runt handlederna, och så många andra platser. Under hela tiden behöll jag armbandet och när jag tittar på det, tänker jag på alla goda och dåliga minnen. Goda och dåliga minnen av liv och kärlek. Jag tycker det är väldigt vackert när folk behåller gåvor som de fått av sina kära.”
Ur arkivet. Originalcitat.
”När jag var tolv år gammal förstod jag att jag var gay. Jag gillade bara killar. Jag tittade alltid på killar, inte tjejer. Det var mycket obesvarad kärlek i mitt liv. Men för ett år sedan fann jag min kärlek. Hans namn var Anton. Han var den enda människa jag älskade uppriktigt. Och det gjorde han också. Ödet ville ändå inte att vår kärlek skulle vara för evigt. Anton var gay, men han dolde det för människor runtomkring honom. I början spelade jag med i hans spel eftersom jag älskade honom så mycket. Jag har alltid tyckt att en människa ska vara öppen, först och främst gentemot sig själv. Och han kunde inte dölja den han var. Det slutade med att vi gjorde slut ett år efter vårt första möte.
Sist jag såg honom var den 9 maj. Vi möttes av en slump under segerparaden. Han var stilig som vanligt. Han var med sin nya pojkvän. Vi småpratade en stund. Till slut frågade jag om han hade en tändare. Den var rosa. Den rosa tändare jag hade köpt till honom tidigare. Han hade bråttom. Så han väntade inte tills jag hade tänt min cigarett, istället sa han, ”Ta den! Du kan lämna tillbaka den senare!”
Samma dag attackerades jag på grund av min sexuella läggning. Och två dagar senare lämnade jag Ryssland för att rädda mitt liv.
Jag har inte sett Anton sedan dess.”
Ur arkivet. Originalcitat.
”Jag har tagit kvinnliga hormoner sedan 1966. I början var jag tvungen att få tag på dem via svarta marknaden. Nu är jag 79 och får dem utskrivna av min läkare. Tiderna har förändrats.”
Ur arkivet, del av Unstraight Perspectives @ Vietnam. Svensk översättning.
”Alla de där övertalande, hotfulla och hatiska meddelandena som min man skickade efter att han fick veta att jag var kär i en kvinna och ville skiljas, låg sparade på det här numret. Nu är det för fullt för att rymma fler av hans meddelanden.”
Ur arkivet, del av Unstraight Perspectives @ Vietnam. Svensk översättning.
Bland vissa medlemmar, särskilt lesbiska, uppstod kritik mot mansdominansen i både Timmy och Huset. Missnöjet mynnade ut i den separatistiska gruppen Lesbisk Nu! (internnamn Ellen), som bröt sig loss för att skapa egna evenemang och politik utanför RFSL-ramen.
Den 19 mars 1972 gick Kretsen och Diana samman och bildade Klubb Timmy på Timmermansgatan 24, intill Mariatorget. Timmy blev snart synonymt med RFSL Stockholm.
Under 1970- och 80-talen växte Timmy snabbt. På många helgkvällar var lokalen så full att insläppet fick stängas. 1988 flyttade de till en nedlagd teaterlokal på Sveavägen 59 som blev Huset. Där rymdes bland annat café, bokhandel, restaurang och nattklubb.
Diana och Kretsen bildades 1957 som två könsseparerade avdelningar inom RFSL Stockholm: Diana för kvinnor, Kretsen för män.
De arrangerade bland annat danskvällar och sociala aktiviteter i olika lokaler i Stockholm och gav många sitt första trygga queera rum under 1950- och 1960-talen.
Berns har i över hundra år varit en plats för queera uttryck. Redan 1886 stod dragartisten Sigge Wulff på scenen, och på 1950-talet uppträdde Karl Gerhard regelbundet. Gerhard levde i ett hemligt förhållande med sin sekreterare Göthe Ericsson. I en intervju från 1992 berättade hans adoptivdotter om en varm och kärleksfull uppväxt med två pappor.
På 1980-talet höll RFSL tjejfester på klubben BZ mittemot Berns – en av frigörelseveckans höjdpunkter. När dansgolvet blev för svettigt öppnade man taket.
I början av 2000-talet var Högkvarteret en av flera viktiga mötesplatser för queera och lesbiska personer runt Nytorget i Stockholm. Klubben låg i en källarlokal mellan restaurangen Roxy och den lokala biljardbaren. Här hölls kvällar med queer ståupp, livemusik och pingis, och ibland räckte en lös mustasch som inträdesbiljett. Med tiden blev Högkvarteret ett rörligt konstnärskollektiv som skapade tillfälliga platser för samtal, kultur och aktivism.
Är det svårt att gå i 15 cm höga klackar? Att dansa då?
Dessa var de första högklackade skor jag köpte. När jag provade dem i butiken samlades en stor grupp människor kring mig för att se mig gå i dem. De förstod inte vad som pågick. Jag vet inte varför men jag brydde mig inte, det var på ett sätt en slags triumf över min blyghet.
Det enda jag kommer ihåg var säljarens komplimang: ”Du går bättre i dem än någon tjej gör!”
De här skorna var de första jag använde när jag började uppträda på gayklubbar som go-go- dansare. Senare hade jag på mig dem när jag uppträde i ett coverband med två tjejer, vid den tiden uppträdde jag inte bara på gayklubbar. Folk tittade på mig med beundran, inte avståndstagande. På mig, där uppe på scenen, under strålkastarljuset. Min danskarriär började med dessa skor, och med dessa skor avslutades den.
”Jag var vän med alla tjejerna, vi gick till och med på toaletten tillsammans i skolan, som tjejer gör... Jag vill bli älskad och älska. Min berättelse är inte över ännu.”
Ur arkivet, originalcitat.
”Det här är mina tangoskor. Jag lärde mig aldrig dansa tango, men jag dansade med en tjej – och det var så jag träffade min kärlek.”
Ur arkivet, svensk översättning.
Vårt museum behöver fler vänner!
Unstraight Friends är ett medlemskap för dig som vill stötta oss och våra projekt. Du behöver inte själv bidra med något till arkivet – det räcker att du tycker att fler berättelser borde få synas.
Vi är inte knutna till någon institution och drivs utan vinstintresse. Som medlem hjälper du till att hålla arbetet igång. Du får nyheter om vad som händer, och inbjudningar till utställningar, samtal och workshops.
Och det kostar bara 100 kronor om året.
Bli medlem på unstraight.org <3
Den här utställningen heter Unstraight Memories och bygger på bidrag till museets arkiv. Arkivet rymmer nästan 600 berättelser och föremål, insamlade genom öppna upprop, samtal, workshops och samarbeten med människor i Sverige och runt om i världen. Många bidrag är anonyma. Alla är personliga.
Vill du dela din berättelse? Besök unstraight.org
Unstraight Memories är en ny utställning från Unstraight Museum. Den bygger på material ur vårt växande arkiv och har tagits fram för att nå ut bredare, men också för att öppna upp för fler att bidra.
Här får berättelser ta plats som ofta har trängts undan: vardagliga, kroppsliga, kollektiva och motsträviga minnen av queer tillvaro som tillsammans ritar en annan karta över vår historia. Genom berättelser från Stockholms smalaste gränder till de pampigaste paradgatorna upptäcker vi också en stadsbild många aldrig lärt känna.
Utställningen är uppdelad i tre delar:
– “Vardagsrummet” lyfter berättelser om queer vardag och organisering.
– “Dansgolvet” handlar om kropp, identitet och rörelse.
– “Mellan rummen” samlar erfarenheter från gränslandet.
Det här är första gången Unstraight Memories visas och vi hoppas att det inte blir den sista. Vill du vara med och möjliggöra nästa version?
Läs mer om hur du kan stötta oss på unstraight.org
Unstraight Memories bygger på berättelser och föremål som människor valt att dela med sig av, men också på praktiskt stöd från andra som gjort utställningen möjlig.
Ett varmt tack till design- och kommunikationsbyrån Studio Dim, QRAB – Queerrörelsens Arkiv och Bibliotek, RFSL, Hallwylska museet, Saltsjöbadens Hembygdsförening, Kvinnokören Sapphonia, Stockholms stad och På Sergels torg samt Ulf Petersson, Pia Laskar och alla andra som med sitt engagemang gjort det här möjligt.
The Unstraight Museum är ett deltagarbaserat museum och en icke-vinstdrivande svensk organisation som lyfter fram HBTQ+-liv och skriver in dem i kulturarvet. Vi samlar in berättelser som ofta göms mellan raderna i historieböcker, och gör dem tillgängliga genom utställningar, samtal och digitalt arkivarbete.
Museet startade 2008 under EuroPride i Stockholm, när en grupp museianställda tröttnade på tomma löften om att synliggöra queer historia. Tre år senare blev vi en ideell förening med ett tydligt uppdrag: att dokumentera och sprida berättelser som annars riskerar att försvinna.
Sedan dess har vi vuxit genom samarbeten med aktivister, konstnärer och lokala initiativ. 2024 samlades berättelser om könsöverskridande liv i Kairo, Alexandria och Aswan i samarbete med fotografen Dawood i projektet Unstraight Stories from Egypt. Vi har även arbetat i länder som Vietnam, Serbien, Uganda och Polen – och i Sverige samarbetar vi med kulturinstitutioner och gräsrotsrörelser.
Unstraight Museum är ett museum i rörelse. Även utan fast byggnad finns vi – i arkivet, i samtalen och i det som människor väljer att dela med sig av. I dag innehåller arkivet omkring 600 bidrag, och genom våra kringresande utställningsformat når dessa berättelser ut till nya platser och sammanhang.
Läs mer eller bidra själv på unstraight.org
På 1960-talet fanns inga officiella mötesplatser för transpersoner i Sverige. Men genom en kontaktannons i tidningen Raff fann Eva-Lisa Bengtsson och Erika Sjöman varandra och grundade 1964 Transvestia – Sveriges första klubb för transpersoner. Den började som en brevklubb men blev snart en fysisk mötesplats för transpersoner, fetischister, lesbiska, bisexuella och andra som sökte gemenskap.
”En omvärld kanske skulle kalla oss bizarra”, skrev Eva-Lisa senare, ”men jag känner en särskild ömhet för dem som bara i mina öron vågar viska sina innersta drömmar.”
Ett år efter Transvestias sista fest, 1968, öppnade Jerry och Märta en källarlokal på Folkungagatan. Jerry’s Damklubb höll fester varje fredag och blev ett nytt hem för många från Transvestia. Här möttes butch och femme utan att någon behövde förklara sig. Jerry blev en viktig person för flera i gemenskapen. Men efter en stökig nyårsfest 1971 tvingades klubben stänga.
